Verkligheten som social konstruktion – utmaningen från naturvetenskapen

Tomas Axelson

I förberedelserna för ett forskningsprojekt om den rörliga bildens förmåga att beröra människan på djupet läser jag litteratur om ’seendets autonomi och mysterium’ som teologen Sigurd Bergmann uttrycker det (2003). Trots att begrepp som ’meningsskapande’ och ’identitet’ känns mycket utnötta och sönderteoretiserade så återvänds dessa teoretiska redskap hela tiden och ställer sig i centrum för frågor om människans sätt att konstruera sin verklighetsförståelse.

 

Det som ger det hela en något ny inriktning i teoriförståelsen av människan är knutet till själva synen som sinnesfenomen och hur mycket av människans relation till verkligheten som konstitueras av ögats funktioner. Via ett intresse för ögat, synen och hjärnans sätt att hantera visuella signaler till komplexa helhetsmönster får dagens humanister en intressant och utmanande teoriproduktion som utgår ifrån hjärnforskning. I centrum står ’kognition’ och de nutida teorierna om hur mening konstrueras i vår arma hjärna.

 

Den kanadensiske religionsvetaren Edward Slingerland tar tjuren vid hornen och menar att humanister och samhällsvetare måste acceptera den utmaning som formuleras från dagens neurologer och kognitionspsykologer. I sin bok ”What Science Offers the Humanities” kritiserar han de forskare som avstår från att befatta sig med de teoretiska perspektiv som utvecklas ”av alla de där kollegorna som sitter i alla de nybyggda och flotta byggnaderna på Campus”. Han menar att humanister som avfärdar kognitionspsykologer och neurologer som ”biologister” gör ett stort misstag. Det finns tvärtom mycket att vinna på att samarbeta med varandra över det djupa dike som i praktiken delat upp universiteten i två delar - ett ”biversity” som Slingerland kallar det, där ena delen utgörs av naturvetenskap och andra delen av humaniora och samhällsvetenskap. De som förlorar mest på att inte intressera sig för varandra över denna gräns är humanisterna i dagens hårt ekonomiskt styrda forskningsvärld.

 

Slingerland och många andra talar istället om ”vertical integration”, dvs teoretiska perspektiv som kombinerar synen på den mänskliga kroppen och hjärnans basala funktioner med sofistikerade humanistiska uppfattningar om människans kulturskapande ’ande’.  I detta växande forskningsfält återkommer neurologen Antonio R. Damasios namn ständigt. För den som vill bekanta sig med ett perspektiv som rör sig befriande fritt över de teoriladdade begreppen ’kropp’ och ’kultur’ rekommenderar jag verkligen Damasios verk.

 

Men se upp om du är en ortodox post-strukturalist. Ett teoriparadigm som får mycket stryk av dessa pålästa naturvetare och humanister är de mest radikala varianterna av post-modern socialkonstruktionism. Jag har för min del blivit övertygad om att den mycket slagkraftiga kunskapssociologiska teorin om människans symboliska universum från Berger & Luckmanns dagar, idag måste kompletteras och kombineras med de lika intressanta teorierna om människans benägenhet att skapa kultur, som enligt Damasio och andra är nedlagda förmågor i människans medvetande. Människans meningssökande och hennes symboliserande förmåga som skapat allt från grottmålningar till katedraler går inte att förstå utan att kombinera kropp och kultur.

 

Lästips: Edward Slingerland (2008). What Science Offers the Humanities. Integrating Body and Culture. New York: Cambridge University Press

Antonio R. Damasio (2006). Ny utg. Descartes misstag. Känsla, förnuft och den mänskliga hjärnan. Stockholm: Natur och kultur

Sigurd Bergmann (2003). I begynnelsen är bilden. En befriande bild-konst-kultur-teologi. Stockholm: Proprius