Har samhället ett behov av prästers tystnadsplikt?
I Svenska kyrkans utredning om präster och diakoners tystnadsplikt Ett skyddat rum betonas det förtroende som kyrkan har genom tystnadsplikten. Det är, menar man, viktigt och uppskattat att det finns en plats i samhället dit människor kan vända sig utan att det som sägs förs vidare eller journalförs. Man talar till och med om prästen som en kringvandrande ”asyl”, ett slags skyddat rum dit man kan komma, och att tystnadsplikten kan vara det enda i kyrkan som har betydelse för människor. Något belägg för detta från en undersökning bland allmänheten finns inte, utan uttalandet bottnar i präster och diakoners egna erfarenheter. Detta gör förstås mig som religionssociolog skeptisk.
Ändå finns det fog för att säga att det finns en allmän acceptans från samhället att präster inte ska behöva berätta vad någon har sagt till dem. Exempelvis får inte präster i Svenska kyrkan, och inte heller de som har motsvarande uppgifter i ett annat trossamfund, höras som vittne om det som berättats för dem i samband med bikt eller enskild själavård. De är alltså undantagna från vittnesskyldighet, vilket är unikt, och kanske lite märkligt i ett sekulariserat samhälle.
Ett annat exempel på samhällets uppskattning av slutna rum är att jourhavande präst är en del av larmnumret 112. Visserligen bekostas prästernas tjänst av Svenska kyrkan, men det är genom samhällets försorg som SOS-alarmnummer får användas. Anledningen är att det är en akutjour med syfte att förhindra suicid. Tidigare ringde människor som akut behöver någon att tala med till SOS-alarm utan att personalen där kunde koppla vidare. Något som ofta betonas när det gäller jourhavande präst är att prästerna har absolut tystnadsplikt. Du kan alltså tala med dem utan att de får föra något vidare.
Tystnadspliktsutredningen har flera brister, varav en del är teologiska, men här skulle jag framför allt vilja lyfta fram de som rör de involverade personer. För det finns problem med att präster inte får yppa något av det de hört, både för prästerna och för dem de är satta att hjälpa. Jag skulle vilja peka på några sådana, som inte utredningen tillräckligt beaktat – och som också väcker samhälleliga frågor kring vad det innebär att ha ”skyddade rum”, eller ”slutna rum”.
1. Prästens tystnadsplikt betraktas som så absolut att inte ens konfidenten, alltså personen som talat med prästen, kan ge prästen tillåtelse att berätta vad han eller hon hört. Detta betyder att prästen inte kan stå på konfidentens sida vid en eventuell anklagelse, även om prästen är den enda person som hört berättelsen. Inte ens om konfidenten inför andra vittnen löser prästen från tystnadsplikten, så får prästen yppa något, eller ens medge att ett samtal ägt rum. Här skulle man kunna öppna för att konfidenten skulle kunna ”äga” samtalet och behovet av skydd, men utredningen har valt att inte göra det.
2. När det gäller samtal med minderåriga ger inte utredningen några som helst direktiv, vilket kan tyckas märkligt efter de pedofilskandaler som upptäckts framför allt inom katolska kyrkan de senaste åren. Här skulle det vara bra om även Svenska kyrkan med självkritiska ögon förebygger eventuella risker genom att utarbeta strategier för sådana samtal. Det är inte oproblematiskt att präster har enskilda samtal i slutna rum med minderåriga utan att något som helst får yppas om mötet eller ens att mötet äger rum.
3. Präster får inte göra en anmälan till socialtjänsten vid misstanke om att barn far illa, om inte prästen fått kännedom om detta vid ett tillfälle som inte kan betraktas som enskild själavård. Men eftersom utredningen menar att det kan vara frågan om enskild själavård nästan var som helst, även på krogen, är det svårt att se när detta skulle kunna vara. Diakoner däremot bör i dagsläget, och ska enligt förslaget, göra en anmälan. Detta väcker en central fråga om på vems sida kyrkan bör stå. Och om man ska kunna stå på barnens, bör församlingen ha strategier för vem som bör ha samtal med föräldrar. Det är kanske inte alltid lämpligt med en präst?
4. Av helt annan art är den problematik som uppstår när prästen blir hotad vid enskild själavård, och enligt tystnadspliktsregeln inte får yppa något. Här torde arbetsmiljölagstiftningen vara överordnad, men inte heller detta tar utredningen upp mer än att i en mening påstå att om hot uppstår gäller inte tystnadsplikten. Detta gör dock det hela än mer problematiskt, för vem definierar hotbilden och vilka handlingar eller uttalanden gör att tystnadsplikten upphävs? Det här är sådana glidningar som skapar frågetecken.
5. En sista invändning knyter an till hur prästerna på bästa sätt sköter sitt arbete, och det gäller särskilt de präster som har många enskilda samtal med människor. För alla yrkeskategorier i liknande situationer betonas idag behovet av handledning för att på bästa sätt hjälpa konfidenterna eller patienterna. Idag erbjuds också präster handledning. För att handledning ska fungera i samklang med tystnadsplikten är avkodifieringen av samtalet central. Samtidigt väcker detta vissa frågor om tystnadsplikten då är så absolut som hävdas. Vad innebär avkodifiering? Vore det kanske inte bättre att ”erkänna” att detta sker, och att det är för konfidentens bästa, än att fortsätta att hävda att alla enskilda samtal med en präst sker under absolut tystnadsplikt och att denna innebär att inget får yppas vare sig om innehåll eller att det ägt rum?
Den 1 februari gick remisstiden ut och nu återstår att se vad som slutligen händer. Men kanske är detta en fråga som inte bara ska diskuteras inom Svenska kyrkan, utan som också kan behöva lyftas på samhällelig nivå?
Ett skyddat rum. Tystnadsplikt i Svenska kyrkan. Svenska kyrkans utredningar 2010:3.