Anna Davidsson-Bremborg (Mars 2009) Konfessionella skolor och segregering

 

 Jag fick en fråga från en journalist i veckan om konfessionella friskolor. Hon undrade om jag tyckte de ökade segregeringen. Det är intressant hur ofta denna vånda för segregering kommer upp så fort konfessionella friskolor nämns. Man måste fråga sig vad det är för typ av segregering som menas – och vad är problemet?

 

Med segregering menar vi det rumsliga åtskiljandet av befolkningsgrupper (citat från NE). Segregering är ett negativt belastat ord. Motsatsen, integrering, är däremot positivt laddat. Segregering används ofta i samband med att man talar om områden med hög invandrartäthet och låg ekonomisk status. Mer sällan används begreppet när man talar om områden med hög ekonomisk status och få invandrare. Att det skulle kunna vara problematiskt ur samhällets synvinkel att barnen går i en skola där alla bor i villa, båda föräldrarna har högavlönade arbeten, semesterresor är självklarheter liksom ett rikt fritidsliv – det nämns aldrig. Men det är också en segregerad miljö.

 

När det gäller religiös segregering brukar de hotfulla adjektiven läggas på. Det är definitivt värre än en social segregering. ”Om barnen bara går med kristna människor, då blir de isolerade!” tycks man tro – och det var ungefär så som journalisten menade. Mot detta kan man för det första invända att kristen tro inte innebär att man isolerar sig eller bara umgås med andra kristna. Barn på kristna skolor är med i fotbollsklubbar, spelar instrument och gör allt möjligt annat på sin fritid och träffar andra barn. Och inte minst chattar de på nätet idag. För det andra betyder inte religiös segregering att det är frågan om en social segregering. Tvärtom samlar en del av dessa skolor en betydligt mer heterogen grupp elever, socialt sett, än vad kommunala skolor gör. Dit kommer såväl barn till nyanlända invandrare som barn till högutbildade och väletablerade föräldrar. För det tredje är dessa skolor öppna för alla, och det betyder att i många fall är barnens familjer i mycket olika grad religiöst praktiserande, ibland inte alls. Det enda gemensamma är att de valt en skola med en kristen, judisk eller muslimsk inriktning.

 

Men man kan också vända på resonemanget och konstatera att de flesta människor faktiskt umgås med andra som är rätt lika dem själva. Sett ur detta perspektiv är segregering inte så konstigt. I en grupp där vi känner igen oss är vi trygga. Vi förstår beteendemönster och har lätt för att tolka vad som sker. Att vi lär oss hur man umgås med en viss grupp är en del av socialiseringsprocessen under uppväxten. Alla berättelser om hur en så kallad klassresa frestar på, talar sitt tydliga språk. Det är inte enkelt att börja umgås med personer som har andra beteendekoder.

 

Integrering är ett fint honnörsord. Samtidigt måste vi kanske våga se att de flesta av oss är bättre på segregering i våra liv, än integrering. Vi kan inte fördöma andra som umgås med jämlikar, om vi inte rannsakar våra egna liv.

 

Att konstatera att vi så lätt segregerar oss är sorgligt, tycker jag. Men kanske behöver vi också våga se våra egna problem att umgås med människor som i några avseenden är olika oss själva för att upptäcka vad vi har gemensamt? Och vi kan utmana oss själva att vidga vår umgängeskrets.

 

Så finns det inga problem med konfessionella friskolor ur samhällets synvinkel? Jo, om läroplanen inte följs – för det måste de enligt lagen. Här kan ökad kontroll behövas. I övrigt är det svårt att generellt peka ut just dem som mer problematiska än andra miljöer.