Curt Dahlgren (Oktober 2008) Orsakar religion våld?

Relationerna mellan religion och politik kan illustreras på många sätt. Ett är att den som vill vinna presidentposten i USA inte kan bortse från de mer eller mindre fundamentalistiska kristnas röster, vilket naturligtvis påverkar innehållet i presidentkandidaternas tal. Ett annat exempel är det våld som utförs av religiösa terrorister. I Sydsvenska dagbladet kunde man under rubriken ” NEW DELHI - FREDAG. Det religiösa våldet lägger sin skugga över vardagen” läsa följande 080920:

”För den stora muslimska minoriteten i landet innebär terrordåden att man utsätts för en ökad misstänksamhet och press från andra etniska och religiösa grupper”, med anledning av att minst 23 personer miste livet och fler än 100 skadades på grund av bombattacker i New Delhi. Misstankarna riktades mot muslimer, men artikeln beaktar också att ”även det hindunationalistiska skapar död och förödelse. Ett exempel är den senaste månadens upplopp i delstaterna Orissa och Karnataka, där hindunationalister har förföljt och dödat många kristna”

Men som religionssociolog frågar åtminstone jag mig om detta våld enbart beror på att en religiös gruppering bekämpar en annan just på grund av denna andra har en anan religion än den förra, eller vice versa. Kan det finnas någon annan grund för det så kallade religiösa våldet? En antydan om att så kan vara fallet ges av en kort artikel i Sydsvenska Dagbladet 20081006, med rubriken ”Utegångsförbud i Kashmir”. Artikeln förmedlar budskapet att det i Kashmir handlar om muslimers frihetssträvan från Indien, en frihetssträvan som enligt artikeln har pågått sedan 1989. Tänkbart är då att man i denna strävan använder sin religion (islam) för att legitimera eventuellt våld, en legitimering som samtidigt ger individer en identitet. Ett svar på frågan varför identiteten är viktig menar jag vara att kollektiva våldshandlingar som t.ex. nationalistiska gruppers våld mot grupper av annan identitet eller etnicitet kräver en stark ideologisk legitimering för att få individer från den egna gruppen att utöva handlingar som kan innebära deras egen död. Om du verkligen vet att din gud hotas av de ogudaktiga, sviker du honom eller henne om du inte ställer dig på gudens sida i kampen mot Satans makter med det du kan bidra med. Om du inte engagerar dig i kampen, sviker du garanten, d.v.s. gud, för hela din världsbild, vilken i sin tur är en central del av din identitet. I denna kollektiva identitet skapas ett mycket tydligt ”vi” och ”dom”-förhållande mellan de rättroende och de otrogna, mellan den vita rasen och de färgade, mellan dem som följer bibelns bokstav och dem som bryter mot dess bud. Men man kan inte isolera den religiösa legitimiteten och den kollektiva identiteten från politiska motiv. En läsvärd analys, som visar att det ”religiösa våldet” näst intill alltid handlar om territoriell och politisk självständighet och inte om religiöst våld i sig, finns i Fox, Jonathan “Counting the Causes and Dynamics of Ethno-Religious Violence” in Weinberg, Leonard & Pedahzur, Ami (Eds.) (2004) Religious Fundamentalism and Political Extremism. London: Frank Cass & Co. Ltd.