Anna Davidsson-Bremborg (Januari 2009) Hotet från Rosengård

Försvarshögskolan och Centrum för Asymmetriska Hot- och TerrorismStudier har lämnat en rapport om Rosengård i Malmö: ”Hot mot demokrati och värdegrund”. Vill du läsa den finns den här

Rapporten har fått kritik för att vara metodisk svag, bland annat för att man använt andahandsinformation (Sydsvenskan). Men metoden de har valt är en etablerad metod, den så kallade Delphi-metoden (läs här). Den är långt ifrån oomtvistad, men så är varje metod. Frågan är förstås om de verkligen har följt den. Det lär bli svårkontrollerat eftersom de - mot all vetenskaplig praxis - har förstört dokumenten. Men nog om detta.

Det man försöker utreda i undersökningen är egentligen inte generella ”hot”, utan det som kallas ”radikalisering” som i en fotnot förklaras så här:

"Inom EU används termen radikalisering för att beskriva en process som leder till att en individ eller en grupp stöder eller begår terroristhandlingar som en metod att främja en sak.

Man är alltså ute efter att söka tecken på något som kan bli större. Och det är väl här problematiken ligger. Det är nämligen en stor skillnad på att beskriva det nuvarande läget och på att förutsäga framtiden. I rapporten tecknas en bild av ett Rosengård som radikaliserats, dvs. där risken för att några ska begå terroristhandlingar har ökat de senaste åren. I vilken omfattning kan man dock inte säga. Att påstå att något ökat utan att kunna mäta detta är alltid vanskligt. Det blir då beroende av de intervjuades känslor och upplevelser. Ändå kan man inte bortse från att i princip samtliga intervjuade, enligt rapporten, säger sig ha märkt en radikalisering. Det kan alltså finnas en grund för detta.

Samtidigt – och det är här skon klämmer – så säger detta ingenting om Rosengård som helhet idag. De flesta i Rosengård känner inte alls igen sig i beskrivningen. När rapporten skriver att ”många flickor gifts bort under sommarlovet”, så vet vi inte vad ”många” är. Det låter som om majoriteten flickor gifts bort, vilket det inte alls är. Och det rapporteras om ”åsiktskontrollanter” med en ”mycket stark hotkultur”, utan att denna grupp på något sätt beskrivs i kvantitativa termer – hur många är de? Hur många påverkar de?

Ändå kan man inte bortse från att vad rapporten pekar på är taget ur luften. Även de få unga tjejer som gifts bort och de få kvinnor som känner sig tvingade att stanna hemma på grund av vad andra tycker har rätt till ett bättre liv. Vi vet också att systematiskt våld inte är något som uppstår över en natt. Häromdagen var det Förintelsens minnesdag och vi kan påminna oss om att det fanns en tid långt före Andra världskrigets utbrott och koncentrationslägrenas gaskammare då man kunde se tecken på radikalisering av grupper i samhället. Det var då, och inte långt senare, som något skulle ha gjorts.

Bilden av ett hot från Rosengård spär dock på känslan av utanförskap och kommer knappast att hjälpa Rosengårdsborna. När man läser de förslag till åtgärder som listas undrar jag om inte en lösning av trångboddheten, arbetslösheten och traumahantering är överordnade alla andra åtgärder. Diskussioner om värdegrunder må vara intressanta, men jag tror knappast det hjälper en arbetslös, trångbodd, familj från ett krigshärjat Irak.