Tomas Axelson Lektor i religionsvetenskap vid Högskolan Dalarna http://users.du.se/~tax/

Film, samhällets värdegrund och självreflexivitet

Bra svensk film har inte bara ett kulturindustriellt eller konstnärligt värde utan är ett politiskt mål i sig i ett samhälle med allt högre krav på medborgares självreflexivitet. Film skapar meningsfulla och komplexa helhetsbilder av oss själva och den värld vi lever i.

I analysen av filmens roll i samhället dominerar ofta två aspekter som i olika varianter argumenterar för betydelsen av bra svensk film. Dels betonas värdet av estetiskt intressanta och nyskapande filmer om vår samtid där regissörer åstadkommer filmer som skapar opinion och förmedlar komplexa bilder av det svenska samhället, som Roy Anderssons Du levande (2007), Lisa Aschans Apflickorna (2011) eller den nu omdebatterade Ruben Östlunds Play (2011) för att nämna tre exempel. Dels betonas en kulturindustriell aspekt där framgångsrika filmer bidrar till att en kreativ bransch växer i betydelse. Bra svensk film ger internationella framgångar och drar uppmärksamhet till Sverige och marknadsför landet som ett filmland i absolut framkant. I Filmutredningen (SOU 2009:73) och Kulturutredningen (SOU 2009:16) kombineras dessa två dimensioner relativt utförligt liksom i höstens filmavtalsdebatt där bl.a. Svenska filminstitutet lyfter fram marknadsföringsvärdet för Sverige genom den internationella uppmärksamheten kring Millennium-trilogin tillsammans med andra framgångar utomlands för svenska skådespelare och regissörer som nu senast lovorden för den svenske regissören Tomas Alfredsons Tinker Tailor Soldier Spy (2011).

Mer kunskap om filmens funktion

Förståelsen av den svenska filmens roll i samtiden haltar dock om inte diskussionen kompletteras med ett filmsociologiskt perspektiv som alltför sällan berörs och som handlar om filmkonsumtion som resurs för människors personliga helhetsbilder av världen. Behovet av bra svensk film kan således också sättas in i ett större kulturpolitiskt sammanhang när en genomtänkt filmpolitik konstrueras.

Internationellt finns det ett växande forskningsfält och en ökad kunskap om vad den faktiska filmpubliken av kött och blod gör med sina filmupplevelser och den roll filmberättelser kan ha för individen i ett senmodernt samhälle, d.v.s. vad filmen gör med den enskilde och vad den enskilde gör med filmen. Filmutredningen berör flyktigt men ofullständigt denna dimension när man talar om filmen som den konstart som mer än någon annan på ett konkret sätt ger "bilder av ett land och dess människor" (Vägval för filmen, SOU 2009:73, s 96).

Det jag menar saknas är en mer nyanserad förståelse av hur filmupplevelser kan bidra till formuleringar av meningsfulla tolkningar av tillvaron i en tid som ställer allt högre krav på individen att konstruera en egen uppfattning om tillvaron. Svenska filminstitutets nya vd Anna Serner sätter fingret på den springande punkten när hon pekar på behovet av kultur och filmberättelser för att få hjälp att tänka om samtiden och vidga perspektiven på ett sätt som är nödvändiga för en demokrati.

Frågan är på vilket sätt filmberättelser mera konkret bidrar till en levande demokrati. I min och andras publikforskning från det senaste decenniet går det att följa hur både individer och grupper använder fiktion som resurs för en förståelse av sig själva och samhället i en föränderlig värld. Film är meningsskapande.

Det senmoderna samhällets fragmentiserade meningssystem

När sociologer och empiriska livsåskådningsforskare tolkar samhällets omvandling från ett bondesamhälle med dess religiöst förankrade traditioner till dagens postindustriella ekonomi med sekulära frihetsvärderingar, karakteriserar man med hjälp av olika begrepp. Man talar om avtraditionalisering, d.v.s. en för individen minskad förankring i sociala och kulturella sedvänjor. Man talar också om fragmentiserade meningssystem, en process genom vilken individen i ökande utsträckning är hänvisad till att konstruera sin egen livsåskådning utifrån ett växande utbud av trosföreställningar på en pluralistisk livsåskådningsmarknad. För det tredje lyfter man fram en långt gången individualisering i det samtida samhället där en ökad skepsis mot yttre auktoriteter gör sig gällande och där individens egen subjektiva känsla och erfarenhet blir allt viktigare.

I den växande forskningen både internationellt och i Sverige om film som resurs för livsfrågor framgår vilken funktion starka filmupplevelser kan ha för publiken. Favoritgestalter och filmiska förebilder på vita duken samspelar med självbildsrelaterade processer på ett mycket personligt sätt. Den norska filmforskaren Margrethe Bruun Vaage argumenterar för hur filmer bidrar till människors transformation av sin självbild. Både teoretiska och empiriska avhandlingar under de senaste åren med film som undersökningsobjekt fördjupar med andra ord den brittiske sociologen Antony Giddens syn på självets reflexiva projekt i det senmoderna samhället där berättelser om människans självidentitet står i centrum.

Fiktion och utopisk självreflexivitet

En djupare förståelse av filmens roll i samhället bör integrera dessa perspektiv. De många filmberättelser som filmpubliken konsumerar skapar utrymme för att processa högt ställda krav på medborgares självreflexivitet. Socialpsykologen Thomas Johansson, gör en distinktion mellan olika typer reflexivitet. Han benämner något han kallar utopisk reflexivitet som syftar på de möjligheter som finns för individen att föreställa sig alternativa mänskliga sammanhang och samhällsvillkor. Han lyfter in fantasin och medialiseringen av samhället där fiktionens imaginära världar bidrar till att skapa en emotionell och socialt moralisk ram kring vardagslivet. Konsumtion och bruk av fiktion bidrar till skapandet av ett personligt trossystem och en visserligen komplex men ändå sammanhängande och ständigt reviderad biografisk berättelse. I mitt pågående forskningsprojekt: Filmengagemang och den rörliga bildens förmåga att beröra människan på djupet, analyserar jag dessa processer liksom i min tidigare empiriskt orienterade analys av enskildas favoritfilmer.

På olika sätt utgör vissa filmer resurser för svar på frågor somhar hög personlig relevans, knuten till individens personliga värderingssystem och centrala föreställningar om det egna jaget. Den person som intervjuades om sin upplevelse av filmen Änglagård ställer prästens karaktär i centrum. Kvinnan talade om hur hon identifierade sig med prästen Hennings roll i berättelsen (spelad av Reine Brynolfsson). Hon inspirerades av hans funktion som en medlare mellan byborna och de nyinflyttade främlingarna Fanny och Zac. Kvinnan arbetade som lärare på en mindre ort där det rådde konflikter mellan människor som bott länge på orten och nyinflyttade. Prästens roll i Änglagård som medlare mellan olika grupper förstärkte och fördjupade hennes syn på sig själv som både lärare och människa. Hon menade att som en parallell till prästens roll i den fiktiva berättelsen Änglagård var hennes medlarroll i den skolverklighet hon arbetade i viktig. I skolklassen med starka spänningar mellan olika grupperingar såg hon som sin uppgift att förmedla förståelse och tolerans.

Film aktiverar i det här fallet inte bara existerande föreställningar om det typiska för den man uppfattar sig vara utan också möjliga komponenter om den man önskar vara, som ideal att leva efter. Det formulerades träffande av den filmtittare som menade att filmen Så som i himmelen (2004) i ett kritiskt ögonblick i hennes liv hade hjälpt till att ge henne en viktig orientering i livet. Filmen sammanfattade en livsvision för henne om ärliga relationer liksom att lyssna till sina innersta önskningar om att våga ta plats och leva livet fullödigt. Den mening som individer ur den svenska filmpubliken själva formulerar utifrån starka filmupplevelser som exempelvis Änglagård (1992) eller Så som i himmelen (2004) handlar inte sällan om medmänskliga principer som vänskap, pålitlighet och ärlighet men också etiska principer som tolerans, civilkurage och beredskap att offra sig själv för andra. I ett posttraditionellt Sverige är berättelser av det här slaget med och formar människor personliga drömmar om vilket slags samhälle man önskar att man levde i.

Film som en del av ett visuellt offentligt samtal

Det finns en långsamt växande medvetenhet om att film kan vara viktig resurs för individers moraliska självreflektion och det i en tid där många andra ideologiska och etiska röster långsamt tappar mark med till exempel krympande folkrörelser, minskat engagemang i politiska partier och alltmer fragmentiserade meningssystem. Det vill säga den livspolitiska kontext som sätter dagordningen för den enskilde i sitt existentiella sökande efter personlighet och autenticitet. Den brittiske religionssociologen Gordon Lynch menar till exempel att film i vår tid delvis har ersatt den roll som den populärkulturella romanen hade under 1700-talet, då bokläsandet blev tillgänglig för en växande läsekrets. Den melodramatiska romanen bidrog till ett allt starkare intresse för subjektiv introspektion och ett växande fokus på den enskildes känslor och människans emotionella inre. Redan då hade formandet av det moderna jaget påbörjats, en kulturell utveckling som pågår i oförminskad styrka och ibland kallas för västerlandets "the cult of the self".

Svensk film har frambringat egensinniga filmer som går sin egen väg som viktiga röster i ett alltmer visuellt offentlig samtal. Babak Najafis debutfilm Sebbe (2010) kunde endast sälja 12 000 biljetter på bio, men belönades både med debutantpriset i Berlin och Svenska Kyrkans filmpris vid Göteborgs filmfestival 2010 och har använts som en visningsfilm i konfirmandarbete runt om i Sverige om unga människors livsvillkor. Svensk film har också lyckats producera filmer som når miljonpublik och som gör att den svenska filmpubliken ser inhemsk film i ovanligt hög utsträckning i ett internationellt jämförande perspektiv.

Statistik visar att svenska folket ser fem gånger så mycket film jämfört med i slutet på 1950-talet då ca 80 miljoner biobiljetter såldes under ett år. Andra undersökningar visar att vissa ser minst en långfilm om dagen. Ett fenomen som överraskar mig i mitt pågående forskningsprojekt är de enkätunderlag jag får in om människors filmvanor. Det finns exempel där unga vuxna uppger att de sett sina favoritfilmer 30, 40 och till och med 50 gånger. Vad står ett sådant engagemang för? Vilka slags filmer ser man så många gånger? Är det filmer som man är djupt berörd av och i så fall på vilket sätt? Här finns ett outforskat område för den funktion ett så omfattande filmbruk har för individen.

Livsfrågepolitik och värderingar

Det politiska intresset ur det här perspektivet för film som kulturform motiverar ett mer kunskapsmässigt genomlyst engagemang för svensk film. Det handlar också om att vara intresserad av en livsfrågepolitik som rör sig i långsamma cykler och som sällan fångas upp i den dagspolitiska debatten. Givetvis bidrar litteratur och annan berättande konst också till detta. Men filmkonsten är på den här punkten den narrativa kulturform som når ut bredast i landet med berättelser som gestaltar individens plats i tillvaron och artikulerar idéförskjutningar i djupare liggande värderingsstrukturer i samhället.

Bra svensk film förmedlar mångdimensionella och komplexa bilder av det samtida samhället och i vissa kritiska ögonblick hjälper filmer till att svara på den existentiella frågan "hur ska vi leva?" d.v.s. ger tankeföda och både förmedlar liksom problematiserar en relation till det demokratiska samhällets grundvärderingar.

Tomas Axelson, Lektor i religionsvetenskap vid Högskolan Dalarna. Bedriver forskningsprojektet Filmengagemang och den rörliga bildens förmåga att beröra människan på djupet, 2011 – 2013, Vetenskapsrådet.