Anna Davidsson-Bremborg och Curt Dahlgren (Januari 2009) Om att sprida aska 

På senare år har det blivit vanligare att sprida askan efter kremerad anhörig på annan plats än begravningsplats. Detta bruk blev tillåtet först 1958. Av de ca 90-95000 personer som numera årligen dör i Sverige, är det ungefär 13-1400 alltså ca 1-1,5 % som väljer detta alternativ för att gravsätta en anhörig. Så även om det blivit vanligare, är det långt ifrån vanligt.

Enligt lag är det inte tillåtet att sprida askan var som helst. Man måste ansöka om tillstånd hos den Länsstyrelse i vars län man ämnar sprida askan. Det är också så att man inte kan ansöka när man är vid liv, utan det är först när någon dött som någon anhörig kan ansöka om att få lov att sprida askan efter den avlidna. Den döda kan däremot mycket väl i testamente eller på annat sätt tydligt uttrycka en önskan om att hans eller hennes aska skall spridas när det väl blir aktuellt.

Anledningen till att man inte får sprida askan var som helst är att det i lagen sår att askan skall behandlas ”pietetsfullt”. Av överklaganden till Länsstyrelsers beslut kan man se att detta tolkas som att askan inte får spridas på platser där många människor rör sig eller platser som ligger alltför nära boningshus etc. Argumentet för det senar är att det inte är självklart att ny ägare vill ha förra ägarens frus aska i rosenrabatten. Om man vill sprida askan på mark, måste den i så fall spridas på ett för allmänheten otillgängligt ställe. Förmodligen är det detta som hänt i svenska fjällvärlden, där renägare numera klagar över en ökad spridning av askor i renbetesland (se här). För samerna innebär detta att de ibland känner att de trampar på gravar, vilket beror på en tendens att de som sprider askan också markerar platsen, vilket enligt lag inte är tillåtet.

Vid önskemål om spridning på mark måste ibland flera instanser, varav en kan vara Länsstyrelsens miljöenhet och en annan den kulturbevarande enheten, uttala sig, vilket kan innebära en i tiden utdragen process. Det är mycket lättare att få tillstånd när det gäller spridning över vatten. Det är aldrig problem att få sprida över hav, men över mindre sjöar och vattendrag finns vissa restriktioner om avstånd till strand.

Varför väljer man då detta alternativ? Svaren på denna fråga är flera:

- Ett svar är att platsen är kopplad till den avlidna. Han eller hon har haft en känslomässig bindning till platsen. Det kan ha varit en sommarstuga vid havet eller sjön, att man tyckt om att fiska, eller att man jobbat som fiskare eller sjöman.

- Ett annat svar kan vara precis tvärtom. På grund av flyttningar har man inte en utan kanske flera fasta punkter under sitt liv: ”Mitt hem är där jag packar upp min resväska eller där jag har mitt matbord”, vilket gör att det kanske ”känns bättre att pappas aska sprids i havet, för det finns ju överallt, både i Stockholms skärgård, i Thailand eller i Öresund”.

- Flyttningar kan också innebära att man inte har en naturlig relation till en specifik kyrkogård. Då upplevs kyrkogården inte som en plats för att sörja och som en ”samlingsplats” för ens döda släktingar. Att sprida askan kan då vara ett alternativ.

- Till detta kommer att naturen upplevs av många som en plats där man kan få religiösa upplevelser eller helighet. Att välja att sprida askan i naturen behöver därför inte alls ses som ett icke-religiöst alternativ, tvärtom kan denna miljö upplevas som ”andligare” än en kyrkogård.