JAN-OLOF AGGEDAL (November 2009) OFFENTLIGT OCH PRIVAT PÅ LIV OCH DÖD

Den förste oktober i år (2009) presenterade den statliga begravningsutredningen sitt betänkande Några begravningsfrågor och kunde då bland annat med hjälp av material från Lunds Universitets Kyrkohistoriska Arkiv (LUKA) konstatera att tiden mellan dödsfall och gravsättning ökat till orimligt lång tid.[1] Den genomsnittliga tiden mellan dödsfall och begravning i vårt land är ca 18 dagar. Inom tre veckor genomförs 90 % av begravningarna. Men antalet dagar mellan dödsfall och gravsättning skiftar kraftigt över landet, i Växjö stift var den genomsnittliga tiden 14-16 dagar, i Lunds stift ca 17 dagar och i Stockholm 28 dagar samt med en genomsnittlig tid i Stockholms kommun 30,5 dagar.[2] Till detta ska läggas ytterliggare någon dag innan kremering eller gravsättning äger rum, om den inte sker i direkt anslutning till begravningsakten. I Sverige är det tillåtet att vänta två månader med begravning och gravsättning, i våra grannländer Norge och Danmark ska gravsättning ske senast åtta dagar efter dödsfallet.[3] Den långa väntetiden får en rad onödiga konsekvenser.

 

Här finns en miljöaspekt. Döda måste balsameras eller förvaras i frysrum under lång tid. Kanske transporteras till bårhus där man har plats att ta emot när det är överfullt i den egna kommunen. Konsekvensen kan bli att döda transporteras mellan länets bårhus, vilket etiskt naturligtvis kan ifrågasättas om det är en rimlig hantering av våra döda. Den miljöetiska aspekten rymmer inte endast frågan om balsameringens påverkan på naturen och klimatet utan i hög grad frågan om utsläppen från onödiga transporter.

 

Det finns också en psykologisk själavårdsaspekt. Människor som väntar på att begrava sina döda har ofta svårare att gå igenom sorgen och komma vidare i livet än de som begraver sina döda inom två veckor. Orsakerna till de långa väntetiderna hör samman med att döden inte får oss att stanna upp. Om mamma dör, kommer barnen ofta in på begravningsbyrån och slår upp sina agendor, diskuterar och funderar på hur de först ska hinna med skidsemestern eller konferensen innan de har tid att begrava mamma. Det mest extrema exemplet på berättelser i mitt forskningsmaterial är nog sonen som undrade om man kunde fixa begravningen av mamma på tisdag klockan halv tolv, för då hade han en lucka i kalendern, innan han skulle ha ett möte klockan två. Repliken till systern var underbar: - Jag hinner med akten men hoppar över minnesstunden.

 

I en ännu inte publicerad undersökning bland landets auktoriserade och kooperativa begravningsbyråer[4] om orsakerna till att tiden mellan dödsfall och begravning överstigit två veckor framgår följande:

 

60 % av fördröjningen hör samman med att de anhöriga inte hittar tider då det är lämpligt för alla i den nära kretsen att ha begravningsakt.

 

20 % hör samman med präst, lokal eller musiker. Det kan vara att någon av dem inte kan på önskad dag och tid. Önskar man begrava lilla mor, på fredag klockan 12, i Den himmelska fridens kapell med pastor Jansson och helst också med organisten Dur och moll, då kan det gå många veckor innan man kan genomföra en begravningsakt. Om man nöjer sig med en eller några av variablerna finns det många tider att välja mellan, varje dag och varje vecka. 10 % hör samman med att begravningsbyrån inte kan på önskad tid. Många begravningsbyråer är småföretagare med inga eller få anställda. 10 % andra orsaker som exempelvis väntan på rättsmedicinsk undersökning, dödsfall i utlandet eller sjukvårdsmyndigheternas slarv med att inte omedelbart skriva ut dödsattest eller en kombination av olika faktorer hos anhöriga, begravningsbyrå, kyrkogårdsmyndighet eller kyrka.

 

Det finns även en pietetsaspekt där vi måste fråga oss om det är rimligt att låta våra döda ligga och vänta på att komma i jorden. För att lösa problemet föreslår Begravningsutredningen att begravningslagen ändras så att den längsta tillåtna tiden mellan dödsfall och gravsättning eller kremering bestäms till en månad.[5]

 

Att vi har denna situation med lång tid mellan dödsfall och begravning och gravsättning har att göra med vårt förhållande till offentligt och privat, vilket jag strax skall återkomma till.

 

Kyrkohistoriska arkivet vid Lunds universitet

 

Men först något om Kyrkohistoriska arkivet i Lund (LUKA) grundat år 1942 av professor Hilding Pleijel (1893-1988). Omedelbart 1942 startade en mycket omfattande insamling av material. Pleijels första lista, LUKA 1, undersökte vilka religiösa bruk från gammal tid som fanns kvar. Tanken var att intervjua äldre personer som var födda på 1850- och 1860-talen. Uppteckningarna skedde genom att studenter gjorde intervjuer i sina hemsocknar. När detta uppteckningsarbete år 1970 avslutades, hade inte mindre än 5635 intervjuer genomförts.[6] Insamlandet har sedan fortsatt främst genom frågelistor av Kyrklig sed[7] men även genom specialundersökningar som till exempel om begravning på 1990-tale[8]t, kommunionsseder[9] samt julkrubbor[10]. Till LUKA-arkivet har även fogats undersökningar om griftetal[11] och om dödsannonser[12]. LUKA kommer framöver att få motta undersökningar som nu finns som arbetsmaterial hos enskilda forskare, som till exempel mitt eget som består av intervjuer med människor som lagt något särskilt i kistan hos sina döda anhöriga.

 

I uppsatsen En necessär i kistan – något om människors och kyrkans trostolkning i väntan på en större undersökning, presenterar jag resultaten av tio intervjuer med personer som lagt något utöver de vanliga breven, teckningarna och smyckena i kistan. Det handlar till exempel om sprit, mobiltelefon, gosedjur, godis och kilare. Rubriken En necessär i kistan är hämtat från exemplet med Katarina, 23 år gammal, som på sin 44-åriga mammas uppdrag packar mammans necessär och lägger den i kistan. Katarina berättar att mamman »var mycket noga med att den innehöll det som hon brukade ha i den; smink, läppstift, vitamintabletter, Alvedon, bindor, preventivmedel, kam, tandborste … sådant som man har i necessären.» Dottern ville uppfylla mammans önskan för att »det var viktigt för henne» och därför blev det också viktigt för dottern.[13]

 

Som teolog är jag intresserad av hur människor tänker om livet och döden och vilken funktion det som läggs i kistan har. För Katarinas mamma var livet efter döden en kopia av jordelivet.

 

Dottern berättar: »Mamma var levnadsglad [tystnad, tänker]. Fast … jag trodde inte att hon menade det … eller ska jag säga trodde på det … hon var inte religiös … men en gång talade vi om himlen … trodde inte att hon menade allvar. Att … när man dör så kommer man till himlen … att där är det som här fast mycket bättre … ingen sjukdom … inga som är dumma, elaka, ovänner. Hon fantiserade om att hon skulle bo i ett likadant hus som här. Hon skulle laga den bästa av mat man kan tänka sig … för det är möjligt i himlen. Hon skulle få bästa vänner … hon skulle vänta på sina vänner … på mig. Hon skulle gifta sig [fnittrigt skratt] med den stiligaste, snällaste, intelligentaste mannen. Det enda som inte var det samma var människorna, för där finns ju bara de döda.»[14]

 

Livet efter döden beskrivs alltså som en kopia av det liv som människan lever på jorden. Skillnaden är att allt är så mycket bättre och att människorna som lever där är döda. Den döda tänkte sig att det himmelska livet är ett materiellt liv där hon ska kunna gifta sig, varför hon behöver sina preventivmedel, sitt smink och annat som finns i necessären. Varken dottern eller hennes döda mamma räknar med någon form av gudomligt väsen. I fallet med necessären är det den dödas önskan och den dödas syn på döden och livet efter detta som styr dottern. Själv är hon nästan lite förlägen över att ha lagt en necessär i kistan, hon tycker att mamma är lite löjlig, men för mamman är necessären en sådan typisk och viktig sak som alltid följt henne på resor och det var även för dottern viktigt att den skulle innehålla allt det som mamman brukade ha i den. Genom att uppfylla önskan blir det personliga avskedet en tid med kvalitet, något högst privat som sker vid det personliga avskedet vid öppen kista och inte i den offentliga begravningsakten.

 

Frågelistor om Kyrklig sed

 

Huvudmaterialet i LUKA förutom de äldre uppteckningarna utgörs av de kanske mer kända frågelistorna om kyrklig sed, vilka ger en god inblick av den kyrkliga sedens förändring över tid.

 

Det man frågar om i frågelistorna speglar ofta en förmodad förändring. Antingen så att en given sed är på väg att fasas ut eller, vilket är vanligare, att vi upptäcker att någonting håller på att hända som det kan vara värt att kontrollera omfattningen av. Svaren på frågorna går att bryta ner till stiftsnivå och med större arbetsinsats till kontraktsnivå eller församlingsnivå. Exempel på frågor som inte längre är aktuella är om det förekommer prestaver vid begravningar, granrissmyckning på vägen mellan hemmet och kyrkan helt eller delvis, om sorgflor på damernas hattar förekommer eller om församlingen slutat att använda brudkrona. En intressant notering är att man så sent som 1980 (LUKA 19:103) fann anledning att fråga om församlingen har eller har haft kvinnliga kyrkvärdar. Tittar vi närmare på frågan om kvinnliga kyrkvärdar upptäcker vi att tre församlingar fick kvinnliga kyrkvärdar så tidigt som 1930. Vi kan dock inte veta om dessa församlingar är först, men vi kan konstatera att dessa församlingar tidigt har kvinnliga kyrkvärdar. En ogift kvinna över 25 år kan få bli myndig efter domstolsbeslut år 1858, alltså endast hundra år före beslutet om att tillåta kvinnliga präster i Svenska kyrkan. Gifter hon sig blir hon åter omyndig. År 1884 blir gift kvinna myndig vid 21 års ålder. År 1919 får alla kvinnor kommunal rösträtt och blir dessutom valbara till kommun och landsting samt till församlingens kyrkoråd. År 1921 får kvinnor allmän rösträtt och gift kvinna blir myndig vid 21 års ålder.

 

Vid seklets mitt hade 78 församlingar kvinnliga kyrkvärdar. 1964 hade det ökat till 1315 församlingar eller 53 %. Vid senaste mätningen 1980 uppgav 86 % av församlingarna att de har kvinnliga kyrkvärdar. De flesta församlingarna har idag flera kyrkvärdar såväl män som kvinnor och det är inte långt ifrån att det är varannan damernas, men ännu är det fler män som är kyrkvärdar och sitter i kyrkoråd, medan fördelningen mellan könen är ganska jämn i kyrkofullmäktige, samtidigt som kyrkobesökarna består av en majoritet av kvinnor.

 

Bland de nya frågor som tillkommit kan nämnas, »förekommer kremation före begravning» (LUKA 21:47) och om Askonsdagen markeras på något särskilt sätt (LUKA 21:64). Den första frågan om kremation före begravning, som här ska förstås före begravningsceremoni, religiös eller borgerlig, är intressant. Fenomenet har förekommit sedan kremationens barndom vid slutet av 1800-talet men har då rört enstaka döda varje år, i regel sådana som dött långt hemifrån, ofta i utlandet. Kremation har då genomförts av sanitetsskäl eller för att möjliggöra eller förbilliga transport av den döde. Att detta förfarande är ett lämpligt och godtagbart handlande har alla inblandade varit överens om. Det som har skett under den senaste tioårsperioden är att enskilda begravningsbyråer salufört möjligheten att kremera först och därefter ha en begravningsceremoni. Två argument lyfts fram: det blir billigare, man kan ha enklare, billigare kista, kanske bara en pappkartong. Det andra argumentet är att man påstår att det är lättare för de anhöriga att samlas runt urnan och gravsätta den i en följd än att först konfronteras med kistan och sedan vid ett senare tillfälle vara med om gravsättning. Billighetsargumentet är korrekt om man skiljer ut den kostnad som hör samman med kistan, vilken är en liten del av den totala begravningskostnaden. Dödsannonsen och minnesstundens förtäring är de två andra stora posterna på begravningsfakturan. Argumentet att det skulle vara lättare för de anhöriga är mera tveksamt. Vi har nämligen undersökningar som tydligt visar på hur viktigt det är för sörjande att få möjlighet till ett ordentligt och värdigt avsked med konfrontation med den döde vid personligt avsked vid öppen kista och/eller en begravningsceremoni där den döde är närvarande i sin kista. Några kilo aska i en urna är inte samma sak, eller som en informant uttryckte det: »blev det inte mer av pappa?»

 

I Sverige sker drygt 92 000 begravningsceremonier varje år. De flesta, 75,4 %, är kremationer och mindre än vid en halv procent har kremation ägt rum före begravningsceremonin även om seden ökar år från år, vilket alltså föranlett en fråga i LUKA-frågelista och en kommentar av Svenska kyrkans biskopar som bilaga till Begravningspastoralen.

 

På samma sätt vet vi att fler och fler församlingar markerar Askonsdagen med tecknande av aska på besökarnas pannor. Askan som används kommer enligt traditionen från de palmer, eller i Sverige videkvistar, som var altarprydnad på Palmsöndagen året innan. Askan, det dödaste av det döda, är tecknet för bot och bättring och för att den som tar emot askan på sin panna under fastetiden fram till påsknattens dopförnyelse, då vatten på samma sätt som Askonsdagens aska tecknas på pannan eller stänks på besökarna, ska leva i bot och bön för att till påsk kunna jubla över Kristi segar över döden. Somliga församlingar har efter romersk tradition införskaffat gråa textilier som man använder på Askonsdagen och fastetidens vardagar. På fastetidens söndagar används violetta textiler. Vi vet om förnyelserna av sederna, vi kan uppleva dem i våra kyrkor men genom LUKA-frågelista kan få reda på hur spridda sederna är.

 

Ibland avslöjar LUKA rådande förhållanden vid en speciell tid som inte alltid överensstämmer med kyrkans officiella hållning. I LUKA 23 år 1995 frågas om barn under konfirmationsåldern kommunicerar. När frågan ställdes var det inte självklart i Svenska kyrkan att barn fick delta i kommunionen, även om frågan diskuterats såväl på nationell nivå som i församlingarna under lång tid. Att barn deltog i kommunionen först efter konfirmationsläsning infördes i samband med reformationen på 1500-talet.

 

I kyrkolagen 1686 stadgas villkoren för nattvardsgång. Det stadgas, att de som inte kan göra reda för sig »uti deras kristendomstycken» inte skall tillåtas komma till nattvarden: »Ej heller barn, som är yngre än 13 eller 14 år, med mindre hos dem efter flitigt förhör skönjes ett gott förstånd om avlösningens nytta och den heliga nattvardens värdighet». I ett kungligt cirkulär från år 1762 förordades förhör av ungdomen före första nattvardsgång och så sent som i kyrkohandboken 1811 finns för första gången sedan 1500-talet en konfirmationsordning med överskriften: »Huru förhållas bör då ungdomen första gången skall begå Herrens heliga nattvard».

 

Den 10 juni 1979 valde regeringen att på kyrkomötets begäran ändra anvisningarna i Kyrkohandbok 1942 så att barn, döpta men inte konfirmerade, fick tillträde till nattvardsbordet. Utvecklingen hade påskyndats genom liturgisk olydnad. »Ett sätt att kringgå barnkommunionen, dock inte officiellt, var bruket att barnen endast fick del av brödet genom att någon av föräldrarna tog emot brödet i handen och delade detta med sitt barn. På några håll kommunicerade barnen på samma sätt som de vuxna.»[15] Detta är ett exempel på hur en ny sed växer underifrån, genom att någon gör något som man själv och andra upprepar. Seder som LUKA kan berätta om.

 

LUKA 28

 

Den frågelista som i månadsskiftet september oktober 2009 gick ut till alla pastorat i Svenska kyrkan har gemensam stomme med de tidigare listorna, men med smärre förändringar. Frågor har tagits bort och frågor har lagts till som speglar dagens kyrkoliv. En sådan fråga är om odöpta tillåts ta emot nattvarden. Nu handlar frågan alltså inte om att ta emot nattvarden före konfirmation utan före dopet. Att detta förekommer i Svenska kyrkan, som tillämpar ett öppet nattvardsbord, vet vi. Men vi vet inte hur frekvent förekomsten är av ett bruk som strider mot traditionell teologi, där dopet infogar den kristne i den fullständiga församlingsgemenskapen och ett bruk som strider mot Kyrkoordningen, Svenska kyrkans lag, där det i 2 § 20 kapitlet heter: »Var och en som är döpt får ta emot nattvardsgåvorna». Den teologiska inledningstexten i Kyrkoordningen förtydligar att dopet ska ha skett »i Faderns, Sonens och den heliga Andes namn».

 

Om prästerna följer den ordning som är kyrkans, vilken prästen genom sitt vigningslöfte är skyldig att följa, kan han eller hon inte ge nattvard till odöpta. Förutsättningen är naturligtvis att prästen vet om att någon är odöpt för att han eller hon ska kunna agerar. Svenska kyrkan frågar inte var och en om de är döpta, eftersom den tillämpar ett öppet nattvardsbord. Präster idag som vet att någon är odöpt och ändå ger den personen nattvardens sakrament begår såvitt jag förstår tjänstefel. Detta är känt av de flesta präster och det ska bli spännande att se vilka församlingar som vågar svara på frågan. Jag vet nämligen att i åtminstone i en Lundaförsamling sker det regelbundet att en odöpt person mottar sakramenten, vilket kyrkoherden inte kan vara helt ovetande om.

 

Andra frågor som blivit aktuella i teknologins tidevarv, och som tydligt hör samman med offentligt, personligt och privat i liv och död, berör CD-musik vid vigslar och begravningar[16] samt förekomsten av öppen kista under hela eller del av begravningsgudstjänsten.[17] En avdelning med blandade frågeställningar tar bland annat upp frågor om det förekommer ljus och blommor vid Mariaskulpturer. Den viktigaste förändringen i den nya frågelistan är att man nu låter frågorna avse pastoraten i stället för den enskilda församlingen. Sedan den stora pastoratsregleringen år 1962 har frågorna avsett församlingen. Församlingen har numera blivit en för liten enhet för frågelistorna, eftersom flera hundratals församlingar under de senaste åren lagts samman.[18] Det är också rimligt att anta att de flesta seder är ganska lika mellan de olika församlingarna inom samma pastorat. Även om en del alltid kommer att skilja mellan till exempel en landsbygdsdel och en tätbebyggd del av ett pastorat.

 

Att studera förändringar på församlingsnivå är kanske inte så intressant för forskaren som vill försöka se tendenser i ett stift eller på nationellnivå, men det kan vara mycket intressant för kyrkoherden och medarbetarna i en församling. I svaren på frågelistorna Kyrklig sed finns församlingens nutidshistoria gömd som en skatt, som väntar på att bli upptäckt. Omkring hälften av församlingarnas anställda är födda på 1960-talet eller senare och tillträtt den befattning man nu har under de senaste tio åren. Genom att studera den lokala kyrkliga seden kan man bli förtrogen med den tradition man själv står i, är en del av och genom sitt handlande är med och påverkar för kommande generationer.

 

Offentligt och privat

 

De seder jag så här långt har lyft fram speglar såväl ett offentligt som privat sammanhang på liv och död. Offentligt, därför att kyrkliga seder sker i offentligheten, i en kommunio, i en gemenskap med andra. Privat, därför att allt religiöst utövande, även när det sker i gemenskap med andra, även sker privat inom utövaren. Religion är på samma gång något offentligt och något högst privat därför att människor inom den offentliga ritens ram genomför riter och seder.

 

Under slutet av 1900-talet och början av 2000-talet har riterna kring död och begravning blivit mer och mer personliga och i många fall privata,[19] vilket även fått genomslag i vad människor lägger i kistan. Det individuella, det personliga har blivit viktigt för människor som uttrycker sig i termer av »att mitt liv har varit mitt, då ska min begravning också vara min», dvs. inte en kopia av någon annans. Den officiella riten, makroriten, används för att genomföra mikroriter, privata riter. Sådana mikroriter kan inom begravningsgudstjänstens ram t.ex. vara att smeka kistan i samband med avskedet, tända ljus, smycka och lägga föremål vid och på kistan, själv låsa och stänga kistan. Dessa mikroriter har ofta den dubbla funktionen att personifiera den döda samt att hjälpa de sörjande ett steg genom sorgen.[20]

 

Det privata kan bli offentligt och passerar då ofta ett filter som heter personligt. Det personliga finns som ett mellanläge mellan det djupt privata och det offentliga. Det personliga filtret har som funktion att från det privata inte släppa igenom till det offentliga mer än vad som är personligt. Om sådant som egentligen är privat släpps igenom till offentlighet, upphör det inte bara att vara privat och övergår till något offentligt utan ändrar i grunden funktion och upplevelse för de människor som är involverade.

 

I samband med kyrklig sed, inte minst kyrkliga handlingar, som vigsel och begravning, framträder såväl det mycket intimt privata som personligt och offentligt. Jag vill därför nu kort fokusera på offentligt och privat i liv och död. Hur ser relationen ut mellan offentligt och privat? Vilken är skillnaden mellan privat, personligt och offentligt?

 

Privat och offentligt handlar inte enbart om privata eller personliga inslag inom den offentliga ritens ram. Privat väg står det ibland på vägskyltar i skogen. Skylten står där för att signalera att här slutar allmän väg. Hit men inte längre bör du köra om du inte tillhör dem som tillhör de privata. Privat och offentligt där det privata sätter upp en gräns och stänger ute dem som inte tillhör de privata. Om denna form av privatisering, om uteslutning eller utestängning, kan LUKA berätta exempelvis om vi ser efter hur begravningar på helger, lördagar och söndagar, fördelar sig över tid samt hur bruket av »begravning i stillhet» utvecklats. Det senare är dock något svårt att dra helt säkra slutsatser av då begreppet »begravning i stillhet» även kan betyda en halvt offentlig begravning i meningen att utvalda gäster bjuds in. När detta inte sker, och dödsannonsen publiceras efter begravningen med eller utan formuleringen »begravningen har ägt rum i stillhet», är det troligt att det var en privat begravning inte sällan med endast den närmaste familjen närvarande.

 

År 1962 uppgav nästan hälften (49 %) av församlingarna att »begravning i stillhet» aldrig förekom. År 1974 förekom »begravning i stillhet» i var tredje församling (73 %). Idag sker »begravning i stillhet» någon gång i alla församlingar och i vissa storstadsområden är det mer regel än undantag medan i andra områden, främst på landsbygden, men även i större orter och i vissa församlingar i storstaden, förekommer nästan aldrig »begravning i stillhet». Av detta kan man dra slutsatsen att Sverige är ett avlångt land där lokala och sociala faktorer påverkar den kyrkliga seden.

 

Faktorer som kyrkan och det officiella samhället styr över påverkar naturligtvis också begravningsseden. Ett exempel är begravningar på helger som fasas ut mer och mer under 1970- och 1980-talen för att nästan upphöra.

 

Kyrkogårdspersonalens arbetstider, med dyra OB-tillägg, var den stora orsaken, men även rationaliseringar, effektiviseringar och styrningen av begravningarna till krematoriekapell med en begravning i timmen. Under senare år har det dock blivet vanligt med en begravning varannan timme, eftersom begravningarna tenderar att bli längre. Kanske inte nödvändigtvis den officiella riten men de privata och personliga inslagen som omramar begravningsakten. Människor kommer och sitter i tystnad längre tid före den officiella aktens början och de närmaste dröjer sig gärna kvar, läser på blomkransar, sitter tysta vid kistan, har ett extra personligt avsked, även om inte alla gör som den familj som la en rödrutig duk på kistan, dukade upp kaffe och kakor och hade picknick tillsammans med den döde innan man lämnade den nordskånska kyrkan.

 

Någon bra statistik på lördagsbegravningar har vi inte, men vid slutet av 1990-talet var 6,2 % av alla begravningar i landet lördagsbegravningar. Några LUKA-listor kan berätta för oss om att söndagsbegravningar förekommer i församlingen. År 1968 uppgav 26 % av församlingarna att söndagsbegravningar förekom, 1974 13 %, 1980 7 %, 1986 5 %. Därefter upphörde man att ställa frågan, men med tanke på att endast 0,8 % av begravningarna 1997 var på söndagar är det rimligt att tro att söndagsbegravningar förekommer i färre än 2 % av landets församlingar.

 

När de flesta tog bort lördagsbegravningar höll somliga kvar möjligheten. I Växjö kyrkliga samfällighet erbjuder man flera tider varje lördag. Ofta är det fullbokat. »Vi skulle aldrig våga sluta med lördagsbegravningar», brukar kyrkogårdsnämndens ordförande säga.[21] Att så få begravningar förläggs till veckosluten kan tänkas bidra till privatiseringen då människor som arbetar kan ha svårt att komma från under vardagens arbetstid. Det ska dock sägas att undersökningar inte visar att det är fler besökare på lördags- eller söndagsbegravningar än andra dagar i veckan.

 

I dag har pendeln svängt tillbaka. Begravningssverige talar om etik, om att möta människors behov. Långt borta är tanken på »löpandeband-begravningar». Idag förs samtal om begravningar under helger och kvällar. I Stockholm har man diskuterat att erbjuda kvällstider i Skogskyrkogårdens kapell för att möta människors behov av att kunna närvara också vid begravningar utanför familjen.

 

Personlig upplevelse

 

Samtidigt som de allra flesta begravningsgudstjänster är traditionella har begravningar under andra hälften av 1900-talet och början av 2000-talet blivit mer personliga. Främst lyfts det personliga fram genom att den dödes älsklingsmusik spelas och att kistan smyckas med sådant som identifierar den döde som murarens slev, målarens pensel, brandmannens hjälm eller ett fotografi på den döde. För en del lyfts det personliga fram genom blommor från den egna trädgården eller att den dödes motorcykel placeras bredvid kistan, för andra vad som läggs i kistan eller att den döda bär egna kläder istället för svepning.

 

Under senare tid har även livsstilsbegravningar ökat något. Det kan handla om att lyfta fram att den döda var homosexuell, fotbollsfan, schackspelare, tennisspelare, hårdrockare, osv. Problemet med livsstilsbegravningar är att de så mycket fokuserar på en, om än viktig del, av den dödas liv att de riskerar att missa att liver är mer än sexuell läggning och viktigaste intresse.

 

Begravningsseder utvecklas och förändras långsamt samtidigt som det av våra undersökningar framgår att identifikationen av den döda blir en allt viktigare del av seden och det rituella handlandet än den kollektiva riten. Den personliga upplevelsen av begravningen har blivit viktigare än ritens innehåll. Vi har vandra sakta, nu börjar vi så smått jogga på vägen från offentligt till privat i liv och död.

 

Referenser

Aggedal, Jan-Olof 1998 »Kristen begravning i ett sekulariserat och pluralistiskt samhälle». Begravning. Svenskt Gudstjänstliv årg. 73 Tro & Tanke 1998:6, Uppsala, s 27–48.

Aggedal Jan-Olof 2001 »Gudstjänstlivet». Per-Olov Ahrén (red.) Förändra och bevara. Lunds stift under senare hälften av 1990-talet: Stiftshistoriska sällskapet i Lunds stift. Lund.

Aggedal, Jan-Olof 2003 Griftetalet mellan trostolkning och livstydning. En pastoralteologisk studie. BTP 71, Lund.

Aggedal, Jan-Olof 2006 »En necessär i kistan – något om människors och kyrkans trostolkning i väntan på en större undersökning». Göran Gunner (red.) På spaning … från Svenska kyrkans forskardagar 2005. Stockholm.

Biskopsmötet 2006 Begravning – ett brev från Svenska kyrkans biskopar. (med tillägg 2008). Uppsala.

Björkman Thomas 2004 »Kyrkohistoriska arkivet – utveckling och kontinuitet». Anders Jarlert (red.) Arkiv Fakultet Kyrka festskrift till Ingemar Brohed. Bibliotheca Historico-Ecclesiastica Lundensis 48, Lund.

Bringéus Nils-Arvid 2004 »Frågelistorna och den kyrkliga seden». Anders Jarlert (red.) Arkiv Fakultet Kyrka festskrift till Ingemar Brohed. Bibliotheca Historico-Ecclesiastica Lundensis 48, Lund.

Dahlgren, Curt 2000 När döden skiljer oss åt… Anonymitet och individualisering i dödsannonser: 1945-1999. Stockholm.

Danbolt, Lars Johan 1998 De sørgende og begravelseriten. En religionspsykologisk studie. Acta Universitatis Upsaliensis – Psychologia et Sociologia Religionum 14, Uppsala.

Danbolt, Lars Johan 2002 Den underlige uka. De sørgende og begravelseriten. Oslo.

Gustafsson, Göran 2001 Begravningssed på 1990-talet. Materialredovisning och resultatöversikt. Meddelanden från Kyrkohistoriska Arkivet i Lund. Ny följd 4. Lund.

Gustafsson, Göran 2007 När det sociala kapitalet växlas in. Om begravningar och deltagandet i begravningar. Lunds studies in sociology of religion 4, Lund.

Selander, Sven-Åke 2003 Argument – ansvar – vision. Om sammanläggning av församlingar i Lunds stift 2002. Stiftshistoriska sällskapet i Lund stift. Lund.

SOU 2009:79 Några begravningsfrågor. Betänkandet av Begravningsutredningen, Stockholm.

Walther, Tony 1990 Funerals And How to Improve Them. Hodder & Stoughton, London, Sydney and Auckland.