Anna Davidsson-Bremborg (April 2008) Att sörja offentligt  

 

I veckan tar DN:s Insidan upp ämnet offentlig sorg. Två personer som låtit sig intervjuas mycket i tidningarna direkt efter att de mist en eller flera familjemedlemmar är med: Pigge Werkelin och Carina Höglund (läs här). Båda två har kritiserats för att de var så öppna, och under ytan har man låtit förstå att de inte vet sitt bästa. Det är inte "bra" att göra som de har gjort.

Det finns många normer kring sörjande och många stereotyper. Förr hänvisade man ofta till traditioner och religiösa riter för att avgöra hur sorgen skulle se ut, t ex skulle änkan bära svart i ett år eller ha ett sorgband på kragen (sådana såldes för övrigt i min farmors handarbetsaffär fortfarande i början av 1980-talet när jag stod i den). Numera är det ofta psykologiska förklaringar: man ska arbeta sig igenom sorgen "systematiskt" steg för steg. Och i början har man ingen insikt om situationen, man förväntas vara chockad, förvirrad, och förneka döden. Då är det inte tillrådligt att tala med media.

Verkligheten tycks dock vara annorlunda teorierna. Det vittnar intervjuerna med Carina Höglund och Pigge Werkelin om. En del vill och kan tala om sin sorg offentligt även i ett tidigt skede. Men detta gäller inte alla - och det är en sak att själv ta initiativ till att tala offentligt och en annan när media knackar på dörren för att få en kommentar. Om det talar en annan anhörig, Helen Berntsson (läs här).

Jag har under de senaste åren tittat på många minnessidor på nätet, där just sorgen blir offentlig på ett sätt som inte varit vanligt tidigare. Men det är en stor skillnad mellan att som anhörig själv skriva på en hemsida och att bli intervjuad av media, där man inte har kontroll över hur det man säger skrivs fram och hur det publiceras. Inte heller har man möjlighet att ändra i texten i efterhand eller ta bort texten, såsom man kan göra med den egna hemsidan.

Att journalister ringer på dörren timmar efter att någon dött är direkt osmakligt och oseriöst (läs min kommentar i DN här). Ofta blir det spekulativa och anklagande uttalanden från de anhöriga som kommer fram, eftersom man inte har hela bilden klar för sig. Dessa uttalanden kanske man ångrar senare, men då har man ingen möjlighet att ta tillbaka dem. Man riskerar lätt att lämna ut inte bara sig själv, utan också sin omgivning på ett sätt som man då inte kan se konsekvenserna av. Och detta gäller särskilt om man känner sig pressad att tala med media. Den tid man behöver tillsammans med andra, ska inte media beröva en på.