Ceremonilösa begravningar

En väg runt döden?

Charlotte Winther

Begreppet "direktare" har under senare tid kommit att användas inom begravningsområdet i Sverige och innebär att säga nej till många av de vanligaste ritualerna i samband med ett dödsfall. "Direktare" är ett slarvigt uttryck för en direktkremering, vilket innebär att kroppen transporteras direkt från dödsbädden till krematoriet för kremering, oftast helt utan någon ceremoni över den avlidna varför många i begravningsbranschen föredrar att kalla det ceremonilös begravning. Vad som är av intresse här är att kunna förstå varför en människa väljer, när jordelivet är över, att lämna på detta anonyma, snabba och enkla sätt? Varför väljer man bort de övergångsriter som fyller en viktig funktion? Riter som funnits sen urminnestider och som man i och med en ceremonilös begravning väljer att helt bortse ifrån. Kanske är det vår tids sätt att försöka förtränga att döden faktiskt ingår i livet? Eller så kan det vara ett tecken på ett samhälle med minskade nära sociala band till släkt och vänner?

I min kandidatuppsats i religionssociologi vid Lunds universitet försökte jag komma fram till svar på dessa frågor.

Svaret på frågan varför lyckades jag inte komma åt. Däremot kunde det påvisas att en förändring sker när det gäller ceremonilösa begravningarna och att det är en påtaglig skillnad exempelvis mellan stad och landsbygd. Tittar jag på siffrorna från Sveriges begravningsbyråers förbund så ser jag att knappt två procent av befolkningen väljer denna form av begravning. När jag tittar noggrannare på siffrorna som ligger till grund för denna statistik, framgår det tydligt att i storstäderna är procentdelen betydligt högre. Mitt fokus har till stor del varit på Malmö där de ceremonilösa begravningarna har ökat från 2,7 procent år 2001 till 6,26 procent år 2010. Det sistnämnda året innebar detta att över 152 personer hölls ingen begravningsceremoni i samband med dödsfallet. När det gäller vem som blir direktkremerad, framgick det år 2010 att könsfördelningen var mycket jämn, medelåldern drygt 79 år dock med ett högre medianvärde på 83 år. Av dem som var äldre än medianvärdet när de avled var merparten kvinnor och av de yngre var männen i majoritet. Tilläggas kan även att de direktkremerade till klart största del var svenska medborgare med etnisk svensk bakgrund samt att inga adliga namn förekom. När det gäller klass anar jag en koppling till Göran Gustafssons arbete När det sociala kapitalet växlas in (2003) där han just påvisar det sociala kapitalets betydelse för hur man ser på begravningen, hur många som kommer till ceremonin etc. Han berör även de ceremonilösa begravningarna och de beskrivs som ett storstadsfenomen, vilket de också till största del tycks vara idag, frågan är om storstaden är föregångare även i detta? Då våra sociala nätverk ser annorlunda ut idag än för 10-15 år sedan är det rimligt att detta även kommer att påverka begravningsriten framöver, av de 500 vännerna som några av oss har på Facebook är det knappast troligt att merparten kommer att delta i en begravning. Övriga faktorer som påverkar är att kärnfamiljen numera är undantaget istället för regeln och fåtalet av oss lever hela vårt liv på samma ort.

Givetvis avspeglas det postmoderna samhällets individualisering även begravningen. Begravningsentreprenörerna talar om en individualiseringstrend. Ja, den finns men den berör knappt inte riten i sig utan den handlar om personifierade val vad gäller kistor, musik, dödsannons mm.

Enligt Jonas Bromanders bok Svenska kyrkans medlemmar (2011) finns det fortfarande ett stort intresse för de kyrkliga handlingarna och framför allt begravningar är viktiga, menar även många icke medlemmar. Men vad händer då om vi inte är bekväma i den kyrkliga riten? Somliga väljer en borgerlig begravning, där riten ofta är påfallande lik den religiösa, och andra väljer en ceremonilös begravning. Begravningslagen ger oss ramar som ska ge trygghet och garantera att det sista avskedet sker värdigt och efter regelboken. Men samtidigt finns det en baksida. Lagen inskränker individens handlingsfrihet och tecken tyder på att om vi inte kan individualisera, så väljer några av oss istället att helt avstå och missar följaktligen de fördelar som en rit innebär.

Min förstnämnda intention att ta reda på varför människor väljer en ceremonilös begravning kvarstår då det är med hjälp av de svaren som vi kan försöka förstå och framöver utforma ritualer som motsvarar de kriterier som dessa personer uppenbarligen saknar i de nuvarande riterna. Svaret på frågan om en förändring sker, är ett rungande ja men det slutar inte där för uppsatsen ger upphov till en mängd nya frågor vilket tyder på att här finns mycket att fördjupa sig i.

Referenser

Bromander, Jonas (2011). Svenska kyrkans medlemmar. Stockholm: Verbum förlag AB

Gustafsson, Göran (2003). När det sociala kapitalet växlas in- Om begravningar och deltagande i begravningar. Lund: Studentlitteratur AB

En ny syn på religion?

Annette Leis-Peters

Årets andra aprilnummer av den lokala gratistidningen ”Uppsalatidningen” överraskade med en huvudrubrik om ett nytt samfund som ska grundas i staden. Den nya trosgemenskapen ska heta ”Det missionerande kopimistsamfundet” och dess trosuppfattning bygger på att information och spridning av information är mycket värdefullt. Av detta följer att fildelning är helig.

Fördelarna med att vara ett trossamfund är uppenbara för de tilltänkta medlemmarna. Den fildelning som för närvarande är illegal skulle skyddas av religionsfrihetslagstiftningen. Initiativet väcker många intressanta frågor. På vilken religionsdefinition bygger ansökan som gruppen ska lämna in hos Kammarkollegiet? Hur kommer Kammarkollegiet att reagera – och med hjälp av vilken religionsdefinition? Vittnar ansökan om eroderande kunskaper i religion eller är den tvärtom ett exempel på religionens nya synlighet – och på ett nytt intresse för religion?

Fallet aktualiserar också mer grundläggande frågor: Vad är religion och vad är religionsutövning? Vilka ramar och förutsättningar ger staten (eller samhället) för religionsutövning – och varför? Lagstiftningen i demokratiska samhällen bygger på en viss konsensus som kan förändras i takt med att samhället förändras. Det är möjligt att det stora intresse som frågor kring religion och politik, samt religion och offentlighet väcker, tyder på att en ny konsensusförhandling om religionens roll i samhället är på gång.

Ett av de substantiella teman som den brittiska religionssociologen Grace Davie diskuterar i introduktionen The Sociology of religion är ”Religion and the everyday”. Den samhälleliga konsensusen kring religionens roll kan påverka just denna vardag för många individer - och för många organisationer. Det är en viktig uppgift för religionssociologer att inte bara tycka till om de frågor som redan uppmärksammas i media. Det som religionssociologin inte minst kan bidra med är att studera, belysa och synliggöra vad religion och vardag kan betyda för olika människor, för olika grupper och i olika sammanhang. Med denna typ av kunskap kan religionssociologin bli en viktig samtalspartner för jurister, statsvetare och andra som diskuterar religionens plats i samhället.

Referenser

http://pdf.direktpress.se/flashpublisher/magazine/6244?page=1 (2011-04-18).

Grace Davie (2007), The Sociology of Religion, Sage: London.

Kyrkan mitt i byn - eller ute på nätet?

Anders Sjöborg

6 mars är det biskopsvigning i Uppsala domkyrka. Inte mindre än två biskopar kreeras i ett av ombyggnation decimerat kyrkorum. Martin Modéus blir biskop i Linköpings stift, och Sven-Bernhard Fast blir biskop i Visby stift och därmed också ansvarig för Svenska kyrkan i utlandet. Två män sätts in i en månghundraårig tradition av institutionaliserat karismatiskt ledarskap. Än se’n? Är detta en nyhetshändelse? Jämfört med för omkring 150 år sedan kanske söndagens biskopsvigning är av mer begränsat intresse. I början av 2000-talet kanske inte en biskopsvigning, om så av två biskopar på en gång, tilldrar sig så mycket uppståndelse för personer utanför de närmast engagerade i respektive stiftsorganisation? Och företrädare för kungafamiljen som annars brukar förgylla dylika högtider med sin närvaro, finner vad jag förstår, för gott att denna gång prioritera de pågående skidmästerskapen i Holmenkollen. Nej annat var det förr... Som framgår av vidstående bild

 fanns vid 1800-talets mitt biskopar som inte bara var kyrkliga ledare, de var även ledande kulturpersonligheter, uppskattade retoriker och skalder, de ledde stora utbildningspolitiska utredningar och de fanns helt enkelt lite mer mitt i byn. Nåja, Sverige var ju vid den här tiden ganska mycket mer av precis en by, så jämförelsen är kanske inte helt rättvis. Den funktionella differentiering som ägt rum i Sverige och västvärlden sedan 1800-talets mitt har gjort det allt svårare att vara generalist. Om en person idag har kompetens inom sitt område, följer inte med nödvändighet att vederbörande också åtnjuter en aktad position även inom andra fält.  Skomakaren hålles vid sin läst i det alltmer specialiserade samhället, och biskopen vid sin domkyrka.

Religionssociologin var under 1900-talet ganska fäst vid en sådan bild: i takt med att samhället blir alltmer specialiserat och uppdelat, tänkte man sig att detta ledde till att inte minst religionens plats därmed blir mer marginaliserad. Samtidigt uppträdde andra tecken i samtiden som pekar i en annan riktning. Dessa tecken, formulerade som teorier om religionens återkomst eller sakralisering påminner om att religionen kanske inte blev riktigt fullt så marginaliserad, i alla fall inte så pass att den dog sotdöden. Men till skillnad från Wallin, Tegnér och andra kulturpersonligheter från enhetssamhällets tid, behöver religiösa ledare i början av 2010-talet aktivt söka arenor för att komma till tals i det offentliga rummet. Kanske är det en händelse som ser ut som en tanke att Svenska kyrkans nuvarande ärkebiskop Anders Wejryd nu börjar att blogga. Ärkebiskopen säger till Kyrkans Tidning ”att han känt att det förväntas av honom som biskop” att han ska finnas med en egen blogg på internet. Enligt intervjun menar han samtidigt att det mest ”kommer att handla om tron”. Det verkar som en rimlig idé. Om den nystartade bloggen bidrar till en mer ”direkt kommunikation” får framtiden utvisa.  

Bilden är hämtad från:

http://commons.wikimedia.org/wiki/File:Wallin,_Franz%C3%A9n,_Berzelius,_Geijer_och_Tegner_1843.jpg?uselang=sv 

Den heliga naturen

Curt Dahlgren

I intervjuer som jag har gjort i samband med olika forskningsprojekt, men också i vardagliga samtal med olika personer, har ibland naturen nämnts som den plats där man finner ro, distans till vardagen eller upplever någon form av helighetskänsla. Liknande intryck visar Brian Palmer i sitt bidrag ”’Ryck ut jacken’ Andlighet som paus i livstressen” i boken Guds närmaste stad?[1],där några av dem han intervjuar i Enköping anser att just naturen är ett rum för andlighet.

En fråga man kan ställa sig är om denna syn på naturen slår igenom i Svenska kyrkan? Vid Lunds universitet görs sedan 1962 vart sjätte år en insamling av något som kallas för ”Kyrklig sed”, en frågelista som drivs av Lunds Universitets Kyrkohistoriska Arkiv (LUKA). Frågelistan har fram till och med 2002 skickats till samtliga församlingar inom Svenska kyrkan. Den senaste frågelistan, 2008, ställdes istället till alla pastorat. Orsaken till detta skifte av dem som tillfrågas är den sammanläggning av församlingar till större enheter som har pågått åtminstone sedan mitten på 1990-talet. Tyvärr medför detta skifte i organisationsstrukturen svårigheter att jämföra aktuella resultat med tidigare.

Men det kan ändå vara på sin plats att visa följande resultat från senaste listan. I denna, liksom i tidigare har bl.a. följande frågor ställts: ”Förekommer dop utomhus?”, ”Förrättas vigslar utomhus?” samt ”Händer det att man ordnar begravningsceremonier i hemmet, i naturen eller på annan ”profan” plats?”. Det som stapeldiagrammet visar är den procentuella andelen pastorat inom respektive stift som svarar ”Ja” eller svarar ”Ibland” eller ”I regel”. Det som visas i diagrammet är således om dop och vigsel förekommer utomhus. Tyvärr fanns det ingen fråga som enbart handlade om begravning utomhus. Ett ytterligare problem med ”begravningsfrågan” kan vara att ”profan plats” kan avse borgerlig begravning i annan lokal än ett trossamfunds rituella rum t.ex. Folkets hus. Dock visar en ännu inte analyserad och publicerad enkätundersökning om allmänhetens åsikter om begravningar och begravningsplatser, att 52 % anser att en begravning ”absolut” kan ske ”utomhus vid en naturskön plats”. Om man till dessa lägger dem som svarat ”med viss tvekan” närmar vi oss en svarsfrekvens på 75 %.

Enligt min mening kan inte slutsatsen bli annan än att svenska folket hellre möter det heliga i naturen än inom gudstjänstlokalens väggar, en utflyttning som Svenska kyrkan bejakar genom att erbjuda dop, vigsel och begravning (?) utomhus.

Religiositet, gudstjänstbesök och bön i Sverige 2002—2008

 Jørgen Straarup

Undersökningsserien European Social Survey, som sponsras av eu och som vart annat år genomför en frågeundersökning i mer än 30 länder, har nyligen släppt resultaten för 2008[1]. I ett antal avseenden tar undersökningsserien upp frågor om religion och religiositet. Här kommer jag endast att återge resultat för Sverige, med tonvikt på de mest aktuella uppgifterna (2008; se diagram) och med referenser bakåt till undersökningarna 2002, 2004 och 2006. En teoretisk diskussion kommer inte att föras i detta inlägg.

Religiositet

Frågan om religiositet har formulerats på följande sätt (här, liksom senare, översatt från engelska): Oavsett om du tillhör en specifik religion eller inte, hur religiös skulle du säga att du är? De tillfrågade fick svarsalternativen från 0 (inte alls religiös) till 10 (mycket religiös); därtill vill inte svara och vet ej. Det är i sådana här sammanhang ganska intressant att fråga sig hur de aktuella uppgifterna ser ut i förhållande till något annat, ett annat sammanhang, land eller en annan social grupp. Här kan man jämföra med Sverige i tre tidigare undersökningsomgångar. Som jämförelsegrund väljer jag att beräkna medelvärdet för uppgifterna (oegentligt, eftersom uppgifternas karaktär, ordinaldata, inte medger den slags bearbetning).

Det visar sig då att 2008 års medelvärde 3,39 ligger nära motsvarande medelvärden från 2002 till 2006. 3,39 ligger närmare inte alls religiös än motsatsen och anger att svensken i gemen inte är särskilt religiös.

2008        3,39
2006        3,55
2004        3,58
2002        3,72

En viss minskning har skett sedan 2002. Huruvida den är statistisk säkerställd eller inte låter jag i detta sammanhang vara osagt.

Gudstjänstbesök

Frågan om gudstjänstbesök hade följande formulering:
Bortsett från speciella tillfällen som t ex bröllop och begravningar, hur ofta deltar du i gudstjänster nuförtiden? De tillfrågade fick följande svarsalternativ all välja på: 1 varje dag, 2 mer än en gång i veckan, 3 en gång i veckan, 4 åtminstone en gång per månad, 5 bara på speciella helgdagar, 6 mer sällan, 7 aldrig. Dessutom fanns svarsalternativen vill inte svara och vet ej (de två sistnämnda redovisar jag inte).

En medelvärdesberäkning ger vid handen att 2008 års genomsnitt ligger på 5,96, vilket omräknat till den ursprungliga svarsskalan motsvarar mer sällan. Denna andel har varit ännu mer stabil än uppgiften om religiositet, vilket kan avläsas av översikten nedan. Skillnaderna mellan åren ska sökas på andra decimalen.

2008        5,96
2006        5,94
2004        6,00
2002        5,93

Bön

Slutligen väljer jag att plocka ut frågan om bön. Den hade följande formulering:
Bortsett från vid deltagande i gudstjänster, hur ofta ber du, om någon gång?

Svarsalternativ var 1 varje dag, 2 mer än en gång varje vecka, 3 en gång i veckan, 4 åtminstone en gång i månaden, 5 bara på speciella helgdagar, 6 mer sällan. Dessutom kunde de svarande markera vill inte svara, och vet inte.

Medelvärdet år 2008 är 5,88, vilket ligger mellan bara på speciella helgdagar och mer sällan. På bönens område visar en årsjämförelse att man kan skönja en liten uppgång. Huruvida denna uppgång är statistisk signifikant eller inte låter jag vara osagt.

2008        5,88
2006        5,75
2004        5,74
2002        5,71

Slutkommentar

När det gäller religiositet, gudstjänstdeltagande och bön är huvudintrycket av utvecklingen 2002—2008 att det råder stabilitet i Sverige. Man kan (möjligen) konstatera an viss minskning av människors vilja att karakterisera sig själva som religiösa, medan nivån för gudstjänstbesök förefaller ligga stabilt. På bönens område kan man (möjligen) konstatera en liten ökning. Svenskarna ber eventuellt lite mer högfrekvent år 2008 än år 2002.

Jørgen Straarup

Ceremonilösa begravningar

En väg runt döden?

Charlotte Winther

Begreppet "direktare" har under senare tid kommit att användas inom begravningsområdet i Sverige och innebär att säga nej till många av de vanligaste ritualerna i samband med ett dödsfall. "Direktare" är ett slarvigt uttryck för en direktkremering, vilket innebär att kroppen transporteras direkt från dödsbädden till krematoriet för kremering, oftast helt utan någon ceremoni över den avlidna varför många i begravningsbranschen föredrar att kalla det ceremonilös begravning. Vad som är av intresse här är att kunna förstå varför en människa väljer, när jordelivet är över, att lämna på detta anonyma, snabba och enkla sätt? Varför väljer man bort de övergångsriter som fyller en viktig funktion? Riter som funnits sen urminnestider och som man i och med en ceremonilös begravning väljer att helt bortse ifrån. Kanske är det vår tids sätt att försöka förtränga att döden faktiskt ingår i livet? Eller så kan det vara ett tecken på ett samhälle med minskade nära sociala band till släkt och vänner?

I min kandidatuppsats i religionssociologi vid Lunds universitet försökte jag komma fram till svar på dessa frågor.

Svaret på frågan varför lyckades jag inte komma åt. Däremot kunde det påvisas att en förändring sker när det gäller ceremonilösa begravningarna och att det är en påtaglig skillnad exempelvis mellan stad och landsbygd. Tittar jag på siffrorna från Sveriges begravningsbyråers förbund så ser jag att knappt två procent av befolkningen väljer denna form av begravning. När jag tittar noggrannare på siffrorna som ligger till grund för denna statistik, framgår det tydligt att i storstäderna är procentdelen betydligt högre. Mitt fokus har till stor del varit på Malmö där de ceremonilösa begravningarna har ökat från 2,7 procent år 2001 till 6,26 procent år 2010. Det sistnämnda året innebar detta att över 152 personer hölls ingen begravningsceremoni i samband med dödsfallet. När det gäller vem som blir direktkremerad, framgick det år 2010 att könsfördelningen var mycket jämn, medelåldern drygt 79 år dock med ett högre medianvärde på 83 år. Av dem som var äldre än medianvärdet när de avled var merparten kvinnor och av de yngre var männen i majoritet. Tilläggas kan även att de direktkremerade till klart största del var svenska medborgare med etnisk svensk bakgrund samt att inga adliga namn förekom. När det gäller klass anar jag en koppling till Göran Gustafssons arbete När det sociala kapitalet växlas in (2003) där han just påvisar det sociala kapitalets betydelse för hur man ser på begravningen, hur många som kommer till ceremonin etc. Han berör även de ceremonilösa begravningarna och de beskrivs som ett storstadsfenomen, vilket de också till största del tycks vara idag, frågan är om storstaden är föregångare även i detta? Då våra sociala nätverk ser annorlunda ut idag än för 10-15 år sedan är det rimligt att detta även kommer att påverka begravningsriten framöver, av de 500 vännerna som några av oss har på Facebook är det knappast troligt att merparten kommer att delta i en begravning. Övriga faktorer som påverkar är att kärnfamiljen numera är undantaget istället för regeln och fåtalet av oss lever hela vårt liv på samma ort.

Givetvis avspeglas det postmoderna samhällets individualisering även begravningen. Begravningsentreprenörerna talar om en individualiseringstrend. Ja, den finns men den berör knappt inte riten i sig utan den handlar om personifierade val vad gäller kistor, musik, dödsannons mm.

Enligt Jonas Bromanders bok Svenska kyrkans medlemmar (2011) finns det fortfarande ett stort intresse för de kyrkliga handlingarna och framför allt begravningar är viktiga, menar även många icke medlemmar. Men vad händer då om vi inte är bekväma i den kyrkliga riten? Somliga väljer en borgerlig begravning, där riten ofta är påfallande lik den religiösa, och andra väljer en ceremonilös begravning. Begravningslagen ger oss ramar som ska ge trygghet och garantera att det sista avskedet sker värdigt och efter regelboken. Men samtidigt finns det en baksida. Lagen inskränker individens handlingsfrihet och tecken tyder på att om vi inte kan individualisera, så väljer några av oss istället att helt avstå och missar följaktligen de fördelar som en rit innebär.

Min förstnämnda intention att ta reda på varför människor väljer en ceremonilös begravning kvarstår då det är med hjälp av de svaren som vi kan försöka förstå och framöver utforma ritualer som motsvarar de kriterier som dessa personer uppenbarligen saknar i de nuvarande riterna. Svaret på frågan om en förändring sker, är ett rungande ja men det slutar inte där för uppsatsen ger upphov till en mängd nya frågor vilket tyder på att här finns mycket att fördjupa sig i.

Referenser

Bromander, Jonas (2011). Svenska kyrkans medlemmar. Stockholm: Verbum förlag AB

Gustafsson, Göran (2003). När det sociala kapitalet växlas in- Om begravningar och deltagande i begravningar. Lund: Studentlitteratur AB

En ny syn på religion?

Annette Leis-Peters

Årets andra aprilnummer av den lokala gratistidningen ”Uppsalatidningen” överraskade med en huvudrubrik om ett nytt samfund som ska grundas i staden. Den nya trosgemenskapen ska heta ”Det missionerande kopimistsamfundet” och dess trosuppfattning bygger på att information och spridning av information är mycket värdefullt. Av detta följer att fildelning är helig.

Fördelarna med att vara ett trossamfund är uppenbara för de tilltänkta medlemmarna. Den fildelning som för närvarande är illegal skulle skyddas av religionsfrihetslagstiftningen. Initiativet väcker många intressanta frågor. På vilken religionsdefinition bygger ansökan som gruppen ska lämna in hos Kammarkollegiet? Hur kommer Kammarkollegiet att reagera – och med hjälp av vilken religionsdefinition? Vittnar ansökan om eroderande kunskaper i religion eller är den tvärtom ett exempel på religionens nya synlighet – och på ett nytt intresse för religion?

Fallet aktualiserar också mer grundläggande frågor: Vad är religion och vad är religionsutövning? Vilka ramar och förutsättningar ger staten (eller samhället) för religionsutövning – och varför? Lagstiftningen i demokratiska samhällen bygger på en viss konsensus som kan förändras i takt med att samhället förändras. Det är möjligt att det stora intresse som frågor kring religion och politik, samt religion och offentlighet väcker, tyder på att en ny konsensusförhandling om religionens roll i samhället är på gång.

Ett av de substantiella teman som den brittiska religionssociologen Grace Davie diskuterar i introduktionen The Sociology of religion är ”Religion and the everyday”. Den samhälleliga konsensusen kring religionens roll kan påverka just denna vardag för många individer - och för många organisationer. Det är en viktig uppgift för religionssociologer att inte bara tycka till om de frågor som redan uppmärksammas i media. Det som religionssociologin inte minst kan bidra med är att studera, belysa och synliggöra vad religion och vardag kan betyda för olika människor, för olika grupper och i olika sammanhang. Med denna typ av kunskap kan religionssociologin bli en viktig samtalspartner för jurister, statsvetare och andra som diskuterar religionens plats i samhället.

Referenser

http://pdf.direktpress.se/flashpublisher/magazine/6244?page=1 (2011-04-18).

Grace Davie (2007), The Sociology of Religion, Sage: London.

Kyrkan mitt i byn - eller ute på nätet?

Anders Sjöborg

6 mars är det biskopsvigning i Uppsala domkyrka. Inte mindre än två biskopar kreeras i ett av ombyggnation decimerat kyrkorum. Martin Modéus blir biskop i Linköpings stift, och Sven-Bernhard Fast blir biskop i Visby stift och därmed också ansvarig för Svenska kyrkan i utlandet. Två män sätts in i en månghundraårig tradition av institutionaliserat karismatiskt ledarskap. Än se’n? Är detta en nyhetshändelse? Jämfört med för omkring 150 år sedan kanske söndagens biskopsvigning är av mer begränsat intresse. I början av 2000-talet kanske inte en biskopsvigning, om så av två biskopar på en gång, tilldrar sig så mycket uppståndelse för personer utanför de närmast engagerade i respektive stiftsorganisation? Och företrädare för kungafamiljen som annars brukar förgylla dylika högtider med sin närvaro, finner vad jag förstår, för gott att denna gång prioritera de pågående skidmästerskapen i Holmenkollen. Nej annat var det förr... Som framgår av vidstående bild

 fanns vid 1800-talets mitt biskopar som inte bara var kyrkliga ledare, de var även ledande kulturpersonligheter, uppskattade retoriker och skalder, de ledde stora utbildningspolitiska utredningar och de fanns helt enkelt lite mer mitt i byn. Nåja, Sverige var ju vid den här tiden ganska mycket mer av precis en by, så jämförelsen är kanske inte helt rättvis. Den funktionella differentiering som ägt rum i Sverige och västvärlden sedan 1800-talets mitt har gjort det allt svårare att vara generalist. Om en person idag har kompetens inom sitt område, följer inte med nödvändighet att vederbörande också åtnjuter en aktad position även inom andra fält.  Skomakaren hålles vid sin läst i det alltmer specialiserade samhället, och biskopen vid sin domkyrka.

Religionssociologin var under 1900-talet ganska fäst vid en sådan bild: i takt med att samhället blir alltmer specialiserat och uppdelat, tänkte man sig att detta ledde till att inte minst religionens plats därmed blir mer marginaliserad. Samtidigt uppträdde andra tecken i samtiden som pekar i en annan riktning. Dessa tecken, formulerade som teorier om religionens återkomst eller sakralisering påminner om att religionen kanske inte blev riktigt fullt så marginaliserad, i alla fall inte så pass att den dog sotdöden. Men till skillnad från Wallin, Tegnér och andra kulturpersonligheter från enhetssamhällets tid, behöver religiösa ledare i början av 2010-talet aktivt söka arenor för att komma till tals i det offentliga rummet. Kanske är det en händelse som ser ut som en tanke att Svenska kyrkans nuvarande ärkebiskop Anders Wejryd nu börjar att blogga. Ärkebiskopen säger till Kyrkans Tidning ”att han känt att det förväntas av honom som biskop” att han ska finnas med en egen blogg på internet. Enligt intervjun menar han samtidigt att det mest ”kommer att handla om tron”. Det verkar som en rimlig idé. Om den nystartade bloggen bidrar till en mer ”direkt kommunikation” får framtiden utvisa.  

Bilden är hämtad från:

http://commons.wikimedia.org/wiki/File:Wallin,_Franz%C3%A9n,_Berzelius,_Geijer_och_Tegner_1843.jpg?uselang=sv 

Den heliga naturen

Curt Dahlgren

I intervjuer som jag har gjort i samband med olika forskningsprojekt, men också i vardagliga samtal med olika personer, har ibland naturen nämnts som den plats där man finner ro, distans till vardagen eller upplever någon form av helighetskänsla. Liknande intryck visar Brian Palmer i sitt bidrag ”’Ryck ut jacken’ Andlighet som paus i livstressen” i boken Guds närmaste stad?[1],där några av dem han intervjuar i Enköping anser att just naturen är ett rum för andlighet.

En fråga man kan ställa sig är om denna syn på naturen slår igenom i Svenska kyrkan? Vid Lunds universitet görs sedan 1962 vart sjätte år en insamling av något som kallas för ”Kyrklig sed”, en frågelista som drivs av Lunds Universitets Kyrkohistoriska Arkiv (LUKA). Frågelistan har fram till och med 2002 skickats till samtliga församlingar inom Svenska kyrkan. Den senaste frågelistan, 2008, ställdes istället till alla pastorat. Orsaken till detta skifte av dem som tillfrågas är den sammanläggning av församlingar till större enheter som har pågått åtminstone sedan mitten på 1990-talet. Tyvärr medför detta skifte i organisationsstrukturen svårigheter att jämföra aktuella resultat med tidigare.

Men det kan ändå vara på sin plats att visa följande resultat från senaste listan. I denna, liksom i tidigare har bl.a. följande frågor ställts: ”Förekommer dop utomhus?”, ”Förrättas vigslar utomhus?” samt ”Händer det att man ordnar begravningsceremonier i hemmet, i naturen eller på annan ”profan” plats?”. Det som stapeldiagrammet visar är den procentuella andelen pastorat inom respektive stift som svarar ”Ja” eller svarar ”Ibland” eller ”I regel”. Det som visas i diagrammet är således om dop och vigsel förekommer utomhus. Tyvärr fanns det ingen fråga som enbart handlade om begravning utomhus. Ett ytterligare problem med ”begravningsfrågan” kan vara att ”profan plats” kan avse borgerlig begravning i annan lokal än ett trossamfunds rituella rum t.ex. Folkets hus. Dock visar en ännu inte analyserad och publicerad enkätundersökning om allmänhetens åsikter om begravningar och begravningsplatser, att 52 % anser att en begravning ”absolut” kan ske ”utomhus vid en naturskön plats”. Om man till dessa lägger dem som svarat ”med viss tvekan” närmar vi oss en svarsfrekvens på 75 %.

Enligt min mening kan inte slutsatsen bli annan än att svenska folket hellre möter det heliga i naturen än inom gudstjänstlokalens väggar, en utflyttning som Svenska kyrkan bejakar genom att erbjuda dop, vigsel och begravning (?) utomhus.

Religiositet, gudstjänstbesök och bön i Sverige 2002—2008

 Jørgen Straarup

Undersökningsserien European Social Survey, som sponsras av eu och som vart annat år genomför en frågeundersökning i mer än 30 länder, har nyligen släppt resultaten för 2008[1]. I ett antal avseenden tar undersökningsserien upp frågor om religion och religiositet. Här kommer jag endast att återge resultat för Sverige, med tonvikt på de mest aktuella uppgifterna (2008; se diagram) och med referenser bakåt till undersökningarna 2002, 2004 och 2006. En teoretisk diskussion kommer inte att föras i detta inlägg.

Religiositet

Frågan om religiositet har formulerats på följande sätt (här, liksom senare, översatt från engelska): Oavsett om du tillhör en specifik religion eller inte, hur religiös skulle du säga att du är? De tillfrågade fick svarsalternativen från 0 (inte alls religiös) till 10 (mycket religiös); därtill vill inte svara och vet ej. Det är i sådana här sammanhang ganska intressant att fråga sig hur de aktuella uppgifterna ser ut i förhållande till något annat, ett annat sammanhang, land eller en annan social grupp. Här kan man jämföra med Sverige i tre tidigare undersökningsomgångar. Som jämförelsegrund väljer jag att beräkna medelvärdet för uppgifterna (oegentligt, eftersom uppgifternas karaktär, ordinaldata, inte medger den slags bearbetning).

Det visar sig då att 2008 års medelvärde 3,39 ligger nära motsvarande medelvärden från 2002 till 2006. 3,39 ligger närmare inte alls religiös än motsatsen och anger att svensken i gemen inte är särskilt religiös.

2008        3,39
2006        3,55
2004        3,58
2002        3,72

En viss minskning har skett sedan 2002. Huruvida den är statistisk säkerställd eller inte låter jag i detta sammanhang vara osagt.

Gudstjänstbesök

Frågan om gudstjänstbesök hade följande formulering:
Bortsett från speciella tillfällen som t ex bröllop och begravningar, hur ofta deltar du i gudstjänster nuförtiden? De tillfrågade fick följande svarsalternativ all välja på: 1 varje dag, 2 mer än en gång i veckan, 3 en gång i veckan, 4 åtminstone en gång per månad, 5 bara på speciella helgdagar, 6 mer sällan, 7 aldrig. Dessutom fanns svarsalternativen vill inte svara och vet ej (de två sistnämnda redovisar jag inte).

En medelvärdesberäkning ger vid handen att 2008 års genomsnitt ligger på 5,96, vilket omräknat till den ursprungliga svarsskalan motsvarar mer sällan. Denna andel har varit ännu mer stabil än uppgiften om religiositet, vilket kan avläsas av översikten nedan. Skillnaderna mellan åren ska sökas på andra decimalen.

2008        5,96
2006        5,94
2004        6,00
2002        5,93

Bön

Slutligen väljer jag att plocka ut frågan om bön. Den hade följande formulering:
Bortsett från vid deltagande i gudstjänster, hur ofta ber du, om någon gång?

Svarsalternativ var 1 varje dag, 2 mer än en gång varje vecka, 3 en gång i veckan, 4 åtminstone en gång i månaden, 5 bara på speciella helgdagar, 6 mer sällan. Dessutom kunde de svarande markera vill inte svara, och vet inte.

Medelvärdet år 2008 är 5,88, vilket ligger mellan bara på speciella helgdagar och mer sällan. På bönens område visar en årsjämförelse att man kan skönja en liten uppgång. Huruvida denna uppgång är statistisk signifikant eller inte låter jag vara osagt.

2008        5,88
2006        5,75
2004        5,74
2002        5,71

Slutkommentar

När det gäller religiositet, gudstjänstdeltagande och bön är huvudintrycket av utvecklingen 2002—2008 att det råder stabilitet i Sverige. Man kan (möjligen) konstatera an viss minskning av människors vilja att karakterisera sig själva som religiösa, medan nivån för gudstjänstbesök förefaller ligga stabilt. På bönens område kan man (möjligen) konstatera en liten ökning. Svenskarna ber eventuellt lite mer högfrekvent år 2008 än år 2002.

Jørgen Straarup

Ceremonilösa begravningar

En väg runt döden?

Charlotte Winther

Begreppet "direktare" har under senare tid kommit att användas inom begravningsområdet i Sverige och innebär att säga nej till många av de vanligaste ritualerna i samband med ett dödsfall. "Direktare" är ett slarvigt uttryck för en direktkremering, vilket innebär att kroppen transporteras direkt från dödsbädden till krematoriet för kremering, oftast helt utan någon ceremoni över den avlidna varför många i begravningsbranschen föredrar att kalla det ceremonilös begravning. Vad som är av intresse här är att kunna förstå varför en människa väljer, när jordelivet är över, att lämna på detta anonyma, snabba och enkla sätt? Varför väljer man bort de övergångsriter som fyller en viktig funktion? Riter som funnits sen urminnestider och som man i och med en ceremonilös begravning väljer att helt bortse ifrån. Kanske är det vår tids sätt att försöka förtränga att döden faktiskt ingår i livet? Eller så kan det vara ett tecken på ett samhälle med minskade nära sociala band till släkt och vänner?

I min kandidatuppsats i religionssociologi vid Lunds universitet försökte jag komma fram till svar på dessa frågor.

Svaret på frågan varför lyckades jag inte komma åt. Däremot kunde det påvisas att en förändring sker när det gäller ceremonilösa begravningarna och att det är en påtaglig skillnad exempelvis mellan stad och landsbygd. Tittar jag på siffrorna från Sveriges begravningsbyråers förbund så ser jag att knappt två procent av befolkningen väljer denna form av begravning. När jag tittar noggrannare på siffrorna som ligger till grund för denna statistik, framgår det tydligt att i storstäderna är procentdelen betydligt högre. Mitt fokus har till stor del varit på Malmö där de ceremonilösa begravningarna har ökat från 2,7 procent år 2001 till 6,26 procent år 2010. Det sistnämnda året innebar detta att över 152 personer hölls ingen begravningsceremoni i samband med dödsfallet. När det gäller vem som blir direktkremerad, framgick det år 2010 att könsfördelningen var mycket jämn, medelåldern drygt 79 år dock med ett högre medianvärde på 83 år. Av dem som var äldre än medianvärdet när de avled var merparten kvinnor och av de yngre var männen i majoritet. Tilläggas kan även att de direktkremerade till klart största del var svenska medborgare med etnisk svensk bakgrund samt att inga adliga namn förekom. När det gäller klass anar jag en koppling till Göran Gustafssons arbete När det sociala kapitalet växlas in (2003) där han just påvisar det sociala kapitalets betydelse för hur man ser på begravningen, hur många som kommer till ceremonin etc. Han berör även de ceremonilösa begravningarna och de beskrivs som ett storstadsfenomen, vilket de också till största del tycks vara idag, frågan är om storstaden är föregångare även i detta? Då våra sociala nätverk ser annorlunda ut idag än för 10-15 år sedan är det rimligt att detta även kommer att påverka begravningsriten framöver, av de 500 vännerna som några av oss har på Facebook är det knappast troligt att merparten kommer att delta i en begravning. Övriga faktorer som påverkar är att kärnfamiljen numera är undantaget istället för regeln och fåtalet av oss lever hela vårt liv på samma ort.

Givetvis avspeglas det postmoderna samhällets individualisering även begravningen. Begravningsentreprenörerna talar om en individualiseringstrend. Ja, den finns men den berör knappt inte riten i sig utan den handlar om personifierade val vad gäller kistor, musik, dödsannons mm.

Enligt Jonas Bromanders bok Svenska kyrkans medlemmar (2011) finns det fortfarande ett stort intresse för de kyrkliga handlingarna och framför allt begravningar är viktiga, menar även många icke medlemmar. Men vad händer då om vi inte är bekväma i den kyrkliga riten? Somliga väljer en borgerlig begravning, där riten ofta är påfallande lik den religiösa, och andra väljer en ceremonilös begravning. Begravningslagen ger oss ramar som ska ge trygghet och garantera att det sista avskedet sker värdigt och efter regelboken. Men samtidigt finns det en baksida. Lagen inskränker individens handlingsfrihet och tecken tyder på att om vi inte kan individualisera, så väljer några av oss istället att helt avstå och missar följaktligen de fördelar som en rit innebär.

Min förstnämnda intention att ta reda på varför människor väljer en ceremonilös begravning kvarstår då det är med hjälp av de svaren som vi kan försöka förstå och framöver utforma ritualer som motsvarar de kriterier som dessa personer uppenbarligen saknar i de nuvarande riterna. Svaret på frågan om en förändring sker, är ett rungande ja men det slutar inte där för uppsatsen ger upphov till en mängd nya frågor vilket tyder på att här finns mycket att fördjupa sig i.

Referenser

Bromander, Jonas (2011). Svenska kyrkans medlemmar. Stockholm: Verbum förlag AB

Gustafsson, Göran (2003). När det sociala kapitalet växlas in- Om begravningar och deltagande i begravningar. Lund: Studentlitteratur AB

En ny syn på religion?

Annette Leis-Peters

Årets andra aprilnummer av den lokala gratistidningen ”Uppsalatidningen” överraskade med en huvudrubrik om ett nytt samfund som ska grundas i staden. Den nya trosgemenskapen ska heta ”Det missionerande kopimistsamfundet” och dess trosuppfattning bygger på att information och spridning av information är mycket värdefullt. Av detta följer att fildelning är helig.

Fördelarna med att vara ett trossamfund är uppenbara för de tilltänkta medlemmarna. Den fildelning som för närvarande är illegal skulle skyddas av religionsfrihetslagstiftningen. Initiativet väcker många intressanta frågor. På vilken religionsdefinition bygger ansökan som gruppen ska lämna in hos Kammarkollegiet? Hur kommer Kammarkollegiet att reagera – och med hjälp av vilken religionsdefinition? Vittnar ansökan om eroderande kunskaper i religion eller är den tvärtom ett exempel på religionens nya synlighet – och på ett nytt intresse för religion?

Fallet aktualiserar också mer grundläggande frågor: Vad är religion och vad är religionsutövning? Vilka ramar och förutsättningar ger staten (eller samhället) för religionsutövning – och varför? Lagstiftningen i demokratiska samhällen bygger på en viss konsensus som kan förändras i takt med att samhället förändras. Det är möjligt att det stora intresse som frågor kring religion och politik, samt religion och offentlighet väcker, tyder på att en ny konsensusförhandling om religionens roll i samhället är på gång.

Ett av de substantiella teman som den brittiska religionssociologen Grace Davie diskuterar i introduktionen The Sociology of religion är ”Religion and the everyday”. Den samhälleliga konsensusen kring religionens roll kan påverka just denna vardag för många individer - och för många organisationer. Det är en viktig uppgift för religionssociologer att inte bara tycka till om de frågor som redan uppmärksammas i media. Det som religionssociologin inte minst kan bidra med är att studera, belysa och synliggöra vad religion och vardag kan betyda för olika människor, för olika grupper och i olika sammanhang. Med denna typ av kunskap kan religionssociologin bli en viktig samtalspartner för jurister, statsvetare och andra som diskuterar religionens plats i samhället.

Referenser

http://pdf.direktpress.se/flashpublisher/magazine/6244?page=1 (2011-04-18).

Grace Davie (2007), The Sociology of Religion, Sage: London.

Kyrkan mitt i byn - eller ute på nätet?

Anders Sjöborg

6 mars är det biskopsvigning i Uppsala domkyrka. Inte mindre än två biskopar kreeras i ett av ombyggnation decimerat kyrkorum. Martin Modéus blir biskop i Linköpings stift, och Sven-Bernhard Fast blir biskop i Visby stift och därmed också ansvarig för Svenska kyrkan i utlandet. Två män sätts in i en månghundraårig tradition av institutionaliserat karismatiskt ledarskap. Än se’n? Är detta en nyhetshändelse? Jämfört med för omkring 150 år sedan kanske söndagens biskopsvigning är av mer begränsat intresse. I början av 2000-talet kanske inte en biskopsvigning, om så av två biskopar på en gång, tilldrar sig så mycket uppståndelse för personer utanför de närmast engagerade i respektive stiftsorganisation? Och företrädare för kungafamiljen som annars brukar förgylla dylika högtider med sin närvaro, finner vad jag förstår, för gott att denna gång prioritera de pågående skidmästerskapen i Holmenkollen. Nej annat var det förr... Som framgår av vidstående bild

 fanns vid 1800-talets mitt biskopar som inte bara var kyrkliga ledare, de var även ledande kulturpersonligheter, uppskattade retoriker och skalder, de ledde stora utbildningspolitiska utredningar och de fanns helt enkelt lite mer mitt i byn. Nåja, Sverige var ju vid den här tiden ganska mycket mer av precis en by, så jämförelsen är kanske inte helt rättvis. Den funktionella differentiering som ägt rum i Sverige och västvärlden sedan 1800-talets mitt har gjort det allt svårare att vara generalist. Om en person idag har kompetens inom sitt område, följer inte med nödvändighet att vederbörande också åtnjuter en aktad position även inom andra fält.  Skomakaren hålles vid sin läst i det alltmer specialiserade samhället, och biskopen vid sin domkyrka.

Religionssociologin var under 1900-talet ganska fäst vid en sådan bild: i takt med att samhället blir alltmer specialiserat och uppdelat, tänkte man sig att detta ledde till att inte minst religionens plats därmed blir mer marginaliserad. Samtidigt uppträdde andra tecken i samtiden som pekar i en annan riktning. Dessa tecken, formulerade som teorier om religionens återkomst eller sakralisering påminner om att religionen kanske inte blev riktigt fullt så marginaliserad, i alla fall inte så pass att den dog sotdöden. Men till skillnad från Wallin, Tegnér och andra kulturpersonligheter från enhetssamhällets tid, behöver religiösa ledare i början av 2010-talet aktivt söka arenor för att komma till tals i det offentliga rummet. Kanske är det en händelse som ser ut som en tanke att Svenska kyrkans nuvarande ärkebiskop Anders Wejryd nu börjar att blogga. Ärkebiskopen säger till Kyrkans Tidning ”att han känt att det förväntas av honom som biskop” att han ska finnas med en egen blogg på internet. Enligt intervjun menar han samtidigt att det mest ”kommer att handla om tron”. Det verkar som en rimlig idé. Om den nystartade bloggen bidrar till en mer ”direkt kommunikation” får framtiden utvisa.  

Bilden är hämtad från:

http://commons.wikimedia.org/wiki/File:Wallin,_Franz%C3%A9n,_Berzelius,_Geijer_och_Tegner_1843.jpg?uselang=sv 

Den heliga naturen

Curt Dahlgren

I intervjuer som jag har gjort i samband med olika forskningsprojekt, men också i vardagliga samtal med olika personer, har ibland naturen nämnts som den plats där man finner ro, distans till vardagen eller upplever någon form av helighetskänsla. Liknande intryck visar Brian Palmer i sitt bidrag ”’Ryck ut jacken’ Andlighet som paus i livstressen” i boken Guds närmaste stad?[1],där några av dem han intervjuar i Enköping anser att just naturen är ett rum för andlighet.

En fråga man kan ställa sig är om denna syn på naturen slår igenom i Svenska kyrkan? Vid Lunds universitet görs sedan 1962 vart sjätte år en insamling av något som kallas för ”Kyrklig sed”, en frågelista som drivs av Lunds Universitets Kyrkohistoriska Arkiv (LUKA). Frågelistan har fram till och med 2002 skickats till samtliga församlingar inom Svenska kyrkan. Den senaste frågelistan, 2008, ställdes istället till alla pastorat. Orsaken till detta skifte av dem som tillfrågas är den sammanläggning av församlingar till större enheter som har pågått åtminstone sedan mitten på 1990-talet. Tyvärr medför detta skifte i organisationsstrukturen svårigheter att jämföra aktuella resultat med tidigare.

Men det kan ändå vara på sin plats att visa följande resultat från senaste listan. I denna, liksom i tidigare har bl.a. följande frågor ställts: ”Förekommer dop utomhus?”, ”Förrättas vigslar utomhus?” samt ”Händer det att man ordnar begravningsceremonier i hemmet, i naturen eller på annan ”profan” plats?”. Det som stapeldiagrammet visar är den procentuella andelen pastorat inom respektive stift som svarar ”Ja” eller svarar ”Ibland” eller ”I regel”. Det som visas i diagrammet är således om dop och vigsel förekommer utomhus. Tyvärr fanns det ingen fråga som enbart handlade om begravning utomhus. Ett ytterligare problem med ”begravningsfrågan” kan vara att ”profan plats” kan avse borgerlig begravning i annan lokal än ett trossamfunds rituella rum t.ex. Folkets hus. Dock visar en ännu inte analyserad och publicerad enkätundersökning om allmänhetens åsikter om begravningar och begravningsplatser, att 52 % anser att en begravning ”absolut” kan ske ”utomhus vid en naturskön plats”. Om man till dessa lägger dem som svarat ”med viss tvekan” närmar vi oss en svarsfrekvens på 75 %.

Enligt min mening kan inte slutsatsen bli annan än att svenska folket hellre möter det heliga i naturen än inom gudstjänstlokalens väggar, en utflyttning som Svenska kyrkan bejakar genom att erbjuda dop, vigsel och begravning (?) utomhus.

Religiositet, gudstjänstbesök och bön i Sverige 2002—2008

 Jørgen Straarup

Undersökningsserien European Social Survey, som sponsras av eu och som vart annat år genomför en frågeundersökning i mer än 30 länder, har nyligen släppt resultaten för 2008[1]. I ett antal avseenden tar undersökningsserien upp frågor om religion och religiositet. Här kommer jag endast att återge resultat för Sverige, med tonvikt på de mest aktuella uppgifterna (2008; se diagram) och med referenser bakåt till undersökningarna 2002, 2004 och 2006. En teoretisk diskussion kommer inte att föras i detta inlägg.

Religiositet

Frågan om religiositet har formulerats på följande sätt (här, liksom senare, översatt från engelska): Oavsett om du tillhör en specifik religion eller inte, hur religiös skulle du säga att du är? De tillfrågade fick svarsalternativen från 0 (inte alls religiös) till 10 (mycket religiös); därtill vill inte svara och vet ej. Det är i sådana här sammanhang ganska intressant att fråga sig hur de aktuella uppgifterna ser ut i förhållande till något annat, ett annat sammanhang, land eller en annan social grupp. Här kan man jämföra med Sverige i tre tidigare undersökningsomgångar. Som jämförelsegrund väljer jag att beräkna medelvärdet för uppgifterna (oegentligt, eftersom uppgifternas karaktär, ordinaldata, inte medger den slags bearbetning).

Det visar sig då att 2008 års medelvärde 3,39 ligger nära motsvarande medelvärden från 2002 till 2006. 3,39 ligger närmare inte alls religiös än motsatsen och anger att svensken i gemen inte är särskilt religiös.

2008        3,39
2006        3,55
2004        3,58
2002        3,72

En viss minskning har skett sedan 2002. Huruvida den är statistisk säkerställd eller inte låter jag i detta sammanhang vara osagt.

Gudstjänstbesök

Frågan om gudstjänstbesök hade följande formulering:
Bortsett från speciella tillfällen som t ex bröllop och begravningar, hur ofta deltar du i gudstjänster nuförtiden? De tillfrågade fick följande svarsalternativ all välja på: 1 varje dag, 2 mer än en gång i veckan, 3 en gång i veckan, 4 åtminstone en gång per månad, 5 bara på speciella helgdagar, 6 mer sällan, 7 aldrig. Dessutom fanns svarsalternativen vill inte svara och vet ej (de två sistnämnda redovisar jag inte).

En medelvärdesberäkning ger vid handen att 2008 års genomsnitt ligger på 5,96, vilket omräknat till den ursprungliga svarsskalan motsvarar mer sällan. Denna andel har varit ännu mer stabil än uppgiften om religiositet, vilket kan avläsas av översikten nedan. Skillnaderna mellan åren ska sökas på andra decimalen.

2008        5,96
2006        5,94
2004        6,00
2002        5,93

Bön

Slutligen väljer jag att plocka ut frågan om bön. Den hade följande formulering:
Bortsett från vid deltagande i gudstjänster, hur ofta ber du, om någon gång?

Svarsalternativ var 1 varje dag, 2 mer än en gång varje vecka, 3 en gång i veckan, 4 åtminstone en gång i månaden, 5 bara på speciella helgdagar, 6 mer sällan. Dessutom kunde de svarande markera vill inte svara, och vet inte.

Medelvärdet år 2008 är 5,88, vilket ligger mellan bara på speciella helgdagar och mer sällan. På bönens område visar en årsjämförelse att man kan skönja en liten uppgång. Huruvida denna uppgång är statistisk signifikant eller inte låter jag vara osagt.

2008        5,88
2006        5,75
2004        5,74
2002        5,71

Slutkommentar

När det gäller religiositet, gudstjänstdeltagande och bön är huvudintrycket av utvecklingen 2002—2008 att det råder stabilitet i Sverige. Man kan (möjligen) konstatera an viss minskning av människors vilja att karakterisera sig själva som religiösa, medan nivån för gudstjänstbesök förefaller ligga stabilt. På bönens område kan man (möjligen) konstatera en liten ökning. Svenskarna ber eventuellt lite mer högfrekvent år 2008 än år 2002.

Jørgen Straarup