Religionssociologi

Klä dig väl, du kvinna!

Karin Jarnkvist, doktorand i religionssociologi vid Umeå Universitet

Sedan i måndags är det förbjudet att offentlig bära heltäckande slöja i Frankrike. Frågan om slöjförbud är oerhört komplex och kan förstås ur olika perspektiv. Jag vill med utgångspunkt i förbudet diskutera synen på kvinnan i dagens samhälle, det franska liksom det svenska.

Låt oss börja i Frankrike. Den som bryter mot slöjförbudet kan få böta 150 euro (ca 1400 kronor) och gå en kurs i medborgarskap. En person som tvingar någon annan att klä sig i burka eller niqab kan tvingas böta 30 000 euro. Sarkozy-regeringen lär hävda att förbudet handlar om jämställdhet (DN 2011-04-10). Uppfattning tycks vara att muslimska män tvingar kvinnorna att bära slöja. Ett sådant förtryck måste bekämpas på alla sätt men att bötfälla en klädsel anser jag är att gå fel väg. De synliga symptomen lindras men det garanterar inte att det sjuka försvinner. Förtrycket kan mycket väl leva vidare på andra sätt. Dessutom är de flesta av de knappt 2000 kvinnor i Frankrike som bär heltäckande slöja vuxna konvertiter och troligen frivilliga bärare av den (DN 2011-04-11). Också de straffas genom lagen. Den befrielse för kvinnan som förbudet möjligen önskar uttrycka kan därför lika väl tolkas som en begränsning av kvinnors frihet.

Sarkozy har svårt att övertyga mig om att lagen grundas i kampen för jämställdhet. Han har inte gjort sig känd för en sådan strävan, däremot för att reglera invandringen och försöka att slänga ut romer ur landet. Burkaförbudet kan ses som ett populistiskt försök att vinna röster från det främlingsfientliga och starka partiet Front National. Om det ändå är jämställdhet det handlar om vill jag slå fast att vad de ofta fattiga kvinnor som tvingas bära burka i Frankrike behöver i kampen för frigörelse inte är förbud utan hjälp att stärkas. De behöver utbildning och vägar in i samhället för att nå en frihet!

Regleringar av hur kvinnor ska klä sig är på intet sätt unikt, vare sig för Frankrikes politiker eller för somliga muslimer. Tvärtom. Ständigt upprepas mönstren, också här i Sverige. I slutet av 1980-talet deltog jag i ett kristet läger där en grupp unga störde sig på en flickas klädsel och sminkning. Det resulterade i att flickan offentligt fick be cirka 300 lägerdeltagare om ursäkt. Hon lovade att aldrig klä eller sminka sig så igen. Skammen i flickans ögon är det jag minns mest från detta läger. Istället för en diskussion om gruppens intolerans blev den normbrytande flickan en given måltavla. Och ingen protesterade. Alla lät det ske. Jag deltog aldrig mer i något liknande läger och tvivlar på att flickan gjorde det heller.

Om och om igen. Dessa begränsningar för kvinnan. Än klär hon sig för mycket, än för lite. Det är möjligt att könsmaktstrukturerna kan få särskilt starkt fäste i religiösa sammanhang med ofta tydliga auktoriteter som den troende kan ha svårt att sätta sig upp mot. Begrepp som tradition och värderingar är strukturernas täckmantlar. Men de finns i hela samhället och berör varje man och kvinna, från födsel till död. Att skylla på religionen är att göra det för enkelt. Som jag tidigare nämnt kan Frankrikes sekulära lagstiftning tolkas som begränsande, oavsett avsikten med den. Och i det svenska samhället är det inte mycket bättre. Ännu erfar kvinnor hur de i svenska domstolar måste försvara sin rätt att klä sig hur de vill utan att för den skull bli utsatta för våldtäkt och förnedring. Också i det ”jämställda Sverige” är vägen lång till lika villkor för män och kvinnor. Jag drömmer om ett mer tolerant samhälle där varje människa respekteras för vem den är, oavsett kön och klädsel.

En sekulär svensk blir lutheran i mötet med en religiös kontext

Birgit Lindgren Ödén

Ghana mars 2011

Jag har haft möjlighet att delta i lärarutbyte med University of Ghana. Det är berikande att få utbyta tankar med kolleger vid universitetet, delta i olika arrangemang, få inblick i lärares vardag med ca 500 studenter vid föreläsningarna. De starkaste minnena är nog ändå de ”vardagsupplevelser” som jag beskriver nedan. I artikeln “A young person in the periphery travels the world through higher education” (publiceras våren 2011) har jag diskuterat de möjligheter som svenska studenter har att se sig om i världen med hjälp av det svenska studiemedelssystemet. Jag menar också att det är viktigt att lärare vid högskolor och universitet kommer utanför de svenska utbildningsanstalterna för att få nya intryck som kan gynna utbildningens innehåll. Turligt nog så fick jag en chans att vidga mina vyer under några veckor och de händelser som jag beskriver nedan har satt spår.

Scen 1

Jag är passagerare i en taxi på väg från flygplatsen i Accra. I bilen ligger en väl tummad (och läst) bibel och i bakrutan finns en påklistrad dekal med ett citat från Matteusevangeliet. I bilradion hörs dagens präst som med myndig stämma basunerar ut sitt budskap. Här är religionen ingen privatsak och jag börjar genast formulera mitt försvarstal om jag blir tillfrågad om min religiösa hemvist.

Scen 2

Jag diskuterar religiös tillhörighet med mina kolleger vid ”The Department for the Study of Religions” University of Ghana. Mina argument om Guds existens behöver jag slipa på. Här är det självklart att tillhöra ett samfund och tron på en högre makt är inte problematiskt för den egna forskningen/undervisningen. I detta sammanhang kändes det inte rätt att komma med mitt ständiga mantra: - å ena sidan kan det finnas en Gud men å andra sidan kan vi inte bevisa detta!

Scen 3

Vi kryssade per fot mellan de olika affärsverksamheter som finns överallt i Accra. Att komma från en sekulär vardag till en kultur där varje liten verksamhet har namn som knyter an till religion är omtumlande. Vad sägs om: The holy spirit car tyre garage eller Glorify God hairdresser?

Scen 4

Vi (min kollega och jag) hamnade något fel på väg tillbaka till vårt boende. I kvällsmörkret hör jag upprörda röster från människor som vandrar omkring på en fotbollsplan. Min första tanke var huliganer, den andra var karismatisk kristendom! Min erfarenhet av tungomålstal är mycket begränsad men detta var en häftig upplevelse! 

I slutet av vistelsen kände jag inget behov av att ventilera min livsåskådning och då frågan om religiös tillhörighet åter ställdes så svarade jag för första gången i mitt vuxna liv: I´m a Lutheran!

Klä dig väl, du kvinna!

Karin Jarnkvist, doktorand i religionssociologi vid Umeå Universitet

Sedan i måndags är det förbjudet att offentlig bära heltäckande slöja i Frankrike. Frågan om slöjförbud är oerhört komplex och kan förstås ur olika perspektiv. Jag vill med utgångspunkt i förbudet diskutera synen på kvinnan i dagens samhälle, det franska liksom det svenska.

Låt oss börja i Frankrike. Den som bryter mot slöjförbudet kan få böta 150 euro (ca 1400 kronor) och gå en kurs i medborgarskap. En person som tvingar någon annan att klä sig i burka eller niqab kan tvingas böta 30 000 euro. Sarkozy-regeringen lär hävda att förbudet handlar om jämställdhet (DN 2011-04-10). Uppfattning tycks vara att muslimska män tvingar kvinnorna att bära slöja. Ett sådant förtryck måste bekämpas på alla sätt men att bötfälla en klädsel anser jag är att gå fel väg. De synliga symptomen lindras men det garanterar inte att det sjuka försvinner. Förtrycket kan mycket väl leva vidare på andra sätt. Dessutom är de flesta av de knappt 2000 kvinnor i Frankrike som bär heltäckande slöja vuxna konvertiter och troligen frivilliga bärare av den (DN 2011-04-11). Också de straffas genom lagen. Den befrielse för kvinnan som förbudet möjligen önskar uttrycka kan därför lika väl tolkas som en begränsning av kvinnors frihet.

Sarkozy har svårt att övertyga mig om att lagen grundas i kampen för jämställdhet. Han har inte gjort sig känd för en sådan strävan, däremot för att reglera invandringen och försöka att slänga ut romer ur landet. Burkaförbudet kan ses som ett populistiskt försök att vinna röster från det främlingsfientliga och starka partiet Front National. Om det ändå är jämställdhet det handlar om vill jag slå fast att vad de ofta fattiga kvinnor som tvingas bära burka i Frankrike behöver i kampen för frigörelse inte är förbud utan hjälp att stärkas. De behöver utbildning och vägar in i samhället för att nå en frihet!

Regleringar av hur kvinnor ska klä sig är på intet sätt unikt, vare sig för Frankrikes politiker eller för somliga muslimer. Tvärtom. Ständigt upprepas mönstren, också här i Sverige. I slutet av 1980-talet deltog jag i ett kristet läger där en grupp unga störde sig på en flickas klädsel och sminkning. Det resulterade i att flickan offentligt fick be cirka 300 lägerdeltagare om ursäkt. Hon lovade att aldrig klä eller sminka sig så igen. Skammen i flickans ögon är det jag minns mest från detta läger. Istället för en diskussion om gruppens intolerans blev den normbrytande flickan en given måltavla. Och ingen protesterade. Alla lät det ske. Jag deltog aldrig mer i något liknande läger och tvivlar på att flickan gjorde det heller.

Om och om igen. Dessa begränsningar för kvinnan. Än klär hon sig för mycket, än för lite. Det är möjligt att könsmaktstrukturerna kan få särskilt starkt fäste i religiösa sammanhang med ofta tydliga auktoriteter som den troende kan ha svårt att sätta sig upp mot. Begrepp som tradition och värderingar är strukturernas täckmantlar. Men de finns i hela samhället och berör varje man och kvinna, från födsel till död. Att skylla på religionen är att göra det för enkelt. Som jag tidigare nämnt kan Frankrikes sekulära lagstiftning tolkas som begränsande, oavsett avsikten med den. Och i det svenska samhället är det inte mycket bättre. Ännu erfar kvinnor hur de i svenska domstolar måste försvara sin rätt att klä sig hur de vill utan att för den skull bli utsatta för våldtäkt och förnedring. Också i det ”jämställda Sverige” är vägen lång till lika villkor för män och kvinnor. Jag drömmer om ett mer tolerant samhälle där varje människa respekteras för vem den är, oavsett kön och klädsel.

En sekulär svensk blir lutheran i mötet med en religiös kontext

Birgit Lindgren Ödén

Ghana mars 2011

Jag har haft möjlighet att delta i lärarutbyte med University of Ghana. Det är berikande att få utbyta tankar med kolleger vid universitetet, delta i olika arrangemang, få inblick i lärares vardag med ca 500 studenter vid föreläsningarna. De starkaste minnena är nog ändå de ”vardagsupplevelser” som jag beskriver nedan. I artikeln “A young person in the periphery travels the world through higher education” (publiceras våren 2011) har jag diskuterat de möjligheter som svenska studenter har att se sig om i världen med hjälp av det svenska studiemedelssystemet. Jag menar också att det är viktigt att lärare vid högskolor och universitet kommer utanför de svenska utbildningsanstalterna för att få nya intryck som kan gynna utbildningens innehåll. Turligt nog så fick jag en chans att vidga mina vyer under några veckor och de händelser som jag beskriver nedan har satt spår.

Scen 1

Jag är passagerare i en taxi på väg från flygplatsen i Accra. I bilen ligger en väl tummad (och läst) bibel och i bakrutan finns en påklistrad dekal med ett citat från Matteusevangeliet. I bilradion hörs dagens präst som med myndig stämma basunerar ut sitt budskap. Här är religionen ingen privatsak och jag börjar genast formulera mitt försvarstal om jag blir tillfrågad om min religiösa hemvist.

Scen 2

Jag diskuterar religiös tillhörighet med mina kolleger vid ”The Department for the Study of Religions” University of Ghana. Mina argument om Guds existens behöver jag slipa på. Här är det självklart att tillhöra ett samfund och tron på en högre makt är inte problematiskt för den egna forskningen/undervisningen. I detta sammanhang kändes det inte rätt att komma med mitt ständiga mantra: - å ena sidan kan det finnas en Gud men å andra sidan kan vi inte bevisa detta!

Scen 3

Vi kryssade per fot mellan de olika affärsverksamheter som finns överallt i Accra. Att komma från en sekulär vardag till en kultur där varje liten verksamhet har namn som knyter an till religion är omtumlande. Vad sägs om: The holy spirit car tyre garage eller Glorify God hairdresser?

Scen 4

Vi (min kollega och jag) hamnade något fel på väg tillbaka till vårt boende. I kvällsmörkret hör jag upprörda röster från människor som vandrar omkring på en fotbollsplan. Min första tanke var huliganer, den andra var karismatisk kristendom! Min erfarenhet av tungomålstal är mycket begränsad men detta var en häftig upplevelse! 

I slutet av vistelsen kände jag inget behov av att ventilera min livsåskådning och då frågan om religiös tillhörighet åter ställdes så svarade jag för första gången i mitt vuxna liv: I´m a Lutheran!

Klä dig väl, du kvinna!

Karin Jarnkvist, doktorand i religionssociologi vid Umeå Universitet

Sedan i måndags är det förbjudet att offentlig bära heltäckande slöja i Frankrike. Frågan om slöjförbud är oerhört komplex och kan förstås ur olika perspektiv. Jag vill med utgångspunkt i förbudet diskutera synen på kvinnan i dagens samhälle, det franska liksom det svenska.

Låt oss börja i Frankrike. Den som bryter mot slöjförbudet kan få böta 150 euro (ca 1400 kronor) och gå en kurs i medborgarskap. En person som tvingar någon annan att klä sig i burka eller niqab kan tvingas böta 30 000 euro. Sarkozy-regeringen lär hävda att förbudet handlar om jämställdhet (DN 2011-04-10). Uppfattning tycks vara att muslimska män tvingar kvinnorna att bära slöja. Ett sådant förtryck måste bekämpas på alla sätt men att bötfälla en klädsel anser jag är att gå fel väg. De synliga symptomen lindras men det garanterar inte att det sjuka försvinner. Förtrycket kan mycket väl leva vidare på andra sätt. Dessutom är de flesta av de knappt 2000 kvinnor i Frankrike som bär heltäckande slöja vuxna konvertiter och troligen frivilliga bärare av den (DN 2011-04-11). Också de straffas genom lagen. Den befrielse för kvinnan som förbudet möjligen önskar uttrycka kan därför lika väl tolkas som en begränsning av kvinnors frihet.

Sarkozy har svårt att övertyga mig om att lagen grundas i kampen för jämställdhet. Han har inte gjort sig känd för en sådan strävan, däremot för att reglera invandringen och försöka att slänga ut romer ur landet. Burkaförbudet kan ses som ett populistiskt försök att vinna röster från det främlingsfientliga och starka partiet Front National. Om det ändå är jämställdhet det handlar om vill jag slå fast att vad de ofta fattiga kvinnor som tvingas bära burka i Frankrike behöver i kampen för frigörelse inte är förbud utan hjälp att stärkas. De behöver utbildning och vägar in i samhället för att nå en frihet!

Regleringar av hur kvinnor ska klä sig är på intet sätt unikt, vare sig för Frankrikes politiker eller för somliga muslimer. Tvärtom. Ständigt upprepas mönstren, också här i Sverige. I slutet av 1980-talet deltog jag i ett kristet läger där en grupp unga störde sig på en flickas klädsel och sminkning. Det resulterade i att flickan offentligt fick be cirka 300 lägerdeltagare om ursäkt. Hon lovade att aldrig klä eller sminka sig så igen. Skammen i flickans ögon är det jag minns mest från detta läger. Istället för en diskussion om gruppens intolerans blev den normbrytande flickan en given måltavla. Och ingen protesterade. Alla lät det ske. Jag deltog aldrig mer i något liknande läger och tvivlar på att flickan gjorde det heller.

Om och om igen. Dessa begränsningar för kvinnan. Än klär hon sig för mycket, än för lite. Det är möjligt att könsmaktstrukturerna kan få särskilt starkt fäste i religiösa sammanhang med ofta tydliga auktoriteter som den troende kan ha svårt att sätta sig upp mot. Begrepp som tradition och värderingar är strukturernas täckmantlar. Men de finns i hela samhället och berör varje man och kvinna, från födsel till död. Att skylla på religionen är att göra det för enkelt. Som jag tidigare nämnt kan Frankrikes sekulära lagstiftning tolkas som begränsande, oavsett avsikten med den. Och i det svenska samhället är det inte mycket bättre. Ännu erfar kvinnor hur de i svenska domstolar måste försvara sin rätt att klä sig hur de vill utan att för den skull bli utsatta för våldtäkt och förnedring. Också i det ”jämställda Sverige” är vägen lång till lika villkor för män och kvinnor. Jag drömmer om ett mer tolerant samhälle där varje människa respekteras för vem den är, oavsett kön och klädsel.

En sekulär svensk blir lutheran i mötet med en religiös kontext

Birgit Lindgren Ödén

Ghana mars 2011

Jag har haft möjlighet att delta i lärarutbyte med University of Ghana. Det är berikande att få utbyta tankar med kolleger vid universitetet, delta i olika arrangemang, få inblick i lärares vardag med ca 500 studenter vid föreläsningarna. De starkaste minnena är nog ändå de ”vardagsupplevelser” som jag beskriver nedan. I artikeln “A young person in the periphery travels the world through higher education” (publiceras våren 2011) har jag diskuterat de möjligheter som svenska studenter har att se sig om i världen med hjälp av det svenska studiemedelssystemet. Jag menar också att det är viktigt att lärare vid högskolor och universitet kommer utanför de svenska utbildningsanstalterna för att få nya intryck som kan gynna utbildningens innehåll. Turligt nog så fick jag en chans att vidga mina vyer under några veckor och de händelser som jag beskriver nedan har satt spår.

Scen 1

Jag är passagerare i en taxi på väg från flygplatsen i Accra. I bilen ligger en väl tummad (och läst) bibel och i bakrutan finns en påklistrad dekal med ett citat från Matteusevangeliet. I bilradion hörs dagens präst som med myndig stämma basunerar ut sitt budskap. Här är religionen ingen privatsak och jag börjar genast formulera mitt försvarstal om jag blir tillfrågad om min religiösa hemvist.

Scen 2

Jag diskuterar religiös tillhörighet med mina kolleger vid ”The Department for the Study of Religions” University of Ghana. Mina argument om Guds existens behöver jag slipa på. Här är det självklart att tillhöra ett samfund och tron på en högre makt är inte problematiskt för den egna forskningen/undervisningen. I detta sammanhang kändes det inte rätt att komma med mitt ständiga mantra: - å ena sidan kan det finnas en Gud men å andra sidan kan vi inte bevisa detta!

Scen 3

Vi kryssade per fot mellan de olika affärsverksamheter som finns överallt i Accra. Att komma från en sekulär vardag till en kultur där varje liten verksamhet har namn som knyter an till religion är omtumlande. Vad sägs om: The holy spirit car tyre garage eller Glorify God hairdresser?

Scen 4

Vi (min kollega och jag) hamnade något fel på väg tillbaka till vårt boende. I kvällsmörkret hör jag upprörda röster från människor som vandrar omkring på en fotbollsplan. Min första tanke var huliganer, den andra var karismatisk kristendom! Min erfarenhet av tungomålstal är mycket begränsad men detta var en häftig upplevelse! 

I slutet av vistelsen kände jag inget behov av att ventilera min livsåskådning och då frågan om religiös tillhörighet åter ställdes så svarade jag för första gången i mitt vuxna liv: I´m a Lutheran!