Anna Davidsson-Bremborg (Mars 2009) Konfessionella skolor och segregering
Jag fick en frÃ¥ga frÃ¥n en journalist i veckan om konfessionella friskolor. Hon undrade om jag tyckte de ökade segregeringen. Det är intressant hur ofta denna vÃ¥nda för segregering kommer upp sÃ¥ fort konfessionella friskolor nämns. Man mÃ¥ste frÃ¥ga sig vad det är för typ av segregering som menas – och vad är problemet?
Med segregering menar vi det rumsliga Ã¥tskiljandet av befolkningsgrupper (citat frÃ¥n NE). Segregering är ett negativt belastat ord. Motsatsen, integrering, är däremot positivt laddat. Segregering används ofta i samband med att man talar om omrÃ¥den med hög invandrartäthet och lÃ¥g ekonomisk status. Mer sällan används begreppet när man talar om omrÃ¥den med hög ekonomisk status och fÃ¥ invandrare. Att det skulle kunna vara problematiskt ur samhällets synvinkel att barnen gÃ¥r i en skola där alla bor i villa, bÃ¥da föräldrarna har högavlönade arbeten, semesterresor är självklarheter liksom ett rikt fritidsliv – det nämns aldrig. Men det är ocksÃ¥ en segregerad miljö.
När det gäller religiös segregering brukar de hotfulla adjektiven läggas pÃ¥. Det är definitivt värre än en social segregering. ”Om barnen bara gÃ¥r med kristna människor, dÃ¥ blir de isolerade!” tycks man tro – och det var ungefär sÃ¥ som journalisten menade. Mot detta kan man för det första invända att kristen tro inte innebär att man isolerar sig eller bara umgÃ¥s med andra kristna. Barn pÃ¥ kristna skolor är med i fotbollsklubbar, spelar instrument och gör allt möjligt annat pÃ¥ sin fritid och träffar andra barn. Och inte minst chattar de pÃ¥ nätet idag. För det andra betyder inte religiös segregering att det är frÃ¥gan om en social segregering. Tvärtom samlar en del av dessa skolor en betydligt mer heterogen grupp elever, socialt sett, än vad kommunala skolor gör. Dit kommer sÃ¥väl barn till nyanlända invandrare som barn till högutbildade och väletablerade föräldrar. För det tredje är dessa skolor öppna för alla, och det betyder att i mÃ¥nga fall är barnens familjer i mycket olika grad religiöst praktiserande, ibland inte alls. Det enda gemensamma är att de valt en skola med en kristen, judisk eller muslimsk inriktning.
Men man kan också vända på resonemanget och konstatera att de flesta människor faktiskt umgås med andra som är rätt lika dem själva. Sett ur detta perspektiv är segregering inte så konstigt. I en grupp där vi känner igen oss är vi trygga. Vi förstår beteendemönster och har lätt för att tolka vad som sker. Att vi lär oss hur man umgås med en viss grupp är en del av socialiseringsprocessen under uppväxten. Alla berättelser om hur en så kallad klassresa frestar på, talar sitt tydliga språk. Det är inte enkelt att börja umgås med personer som har andra beteendekoder.
Integrering är ett fint honnörsord. Samtidigt måste vi kanske våga se att de flesta av oss är bättre på segregering i våra liv, än integrering. Vi kan inte fördöma andra som umgås med jämlikar, om vi inte rannsakar våra egna liv.
Att konstatera att vi så lätt segregerar oss är sorgligt, tycker jag. Men kanske behöver vi också våga se våra egna problem att umgås med människor som i några avseenden är olika oss själva för att upptäcka vad vi har gemensamt? Och vi kan utmana oss själva att vidga vår umgängeskrets.
SÃ¥ finns det inga problem med konfessionella friskolor ur samhällets synvinkel? Jo, om läroplanen inte följs – för det mÃ¥ste de enligt lagen. Här kan ökad kontroll behövas. I övrigt är det svÃ¥rt att generellt peka ut just dem som mer problematiska än andra miljöer.